Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/4/5/a/mamager.se/httpd.www/wp-content/plugins/wp-social-sharing/includes/class-public.php on line 81

Precis innan man skall in i en sån här stor produktion, känns det i maggropen. Vad är det som känns, undrar kanske någon? Att halva lasset sitter i viljan. Jag skall vara ärlig nog att säga att jag kände mig utanför. Första dagen (söndag) när vi kom, skulle barnen åka direkt iväg med sin nya föräldrar till en strand. Fort skulle det gå. I ett rasande tempo med vilt främmande människor, fick jag stå där som ett fån och känna mig som den som ingen ville ha med i sitt lag. Tehilla frågade försiktig mig om inte jag  också skulle följa med.  ”Åk ni nu. Det blir bra så här”, sa jag med klumpen i halsen. Men klart är, att om jag inte hade vetat vem Pernilla August var, hade det här lika gärna kunnat vara ett gäng kriminella som sysslar med människohandel och rövar bort barn från godtrogna föräldrar. Jag nöjer mig inte bara med att solen skiner. Som tur är har jag barn som varit med förr.  Det här var egentligen inte en katastrof, men det är härligare med ett generösare mottagande. Det är så här enkelt som utanförskap börjar växa. Men här skall jag inte representera mig själv i första hand utan se det som är angeläget för mina barn. Det är så en Mamager tänker.

Jag handlar och åker till huset. På eftermiddagen dyker Tehilla och Junior upp. Vi har ett jättefint hus i Ystad och nu har vi fullt upp att få igång både spis, TV och dator.

Nästa morgon samlas vi alla klockan tio till Svinalängornas första informationsmöte. Alla finns på plats. Mina barn är både stolta och koncentrerade. Med ett tänt ljus vill Pernilla levandegöra historien om Aili och Kimmo och deras barn Leena och Sakari. Hon säger att nu är det bara vi som är här som kan berätta. Tillsammans kommer vi att dela både skratt och gråt. Jag hade velat smygfilma. Extramaterial av allra högsta klass. Den här regissören bär på äkta känslor. Sen blåser hon ut ljuset som  åter skall tändas den sjätte november, när det är över.

 

Det är dags att klä om inför filmprojektets första scen. Vi går till barnens loge och kollar. Efter en stund promenerar jag ner till stan. Jag stannar till vid Sankta Maria Kyrka. Där tänder även jag ett ljus, för alla de barn som har det som Leena och Sakari just idag.

Under resans gång kommer vi att behöva mod, men även kämpa med övermod. För oss är det här bara en verklighet i studion. Men skådespelandet kan ta över och det blir svårt att riktigt veta hur mycket en liten kille som Junior kan ta in av sin karaktär. Jag märker att han både registrerar och drar slutsatser och vissa dagar är han inget annat än Sakari. Kimmo och Aili i filmen har till exempel mycket problem med både öl och sprit. Jag säger att det har blivit som deras gud.

”Vaddå deras gud?”, frågar Junior.

”Med ”gud” menar jag det som man tycker att man behöver, litar på och inte kan vara utan”, svarar jag honom.

Då trycker han sig närmare mig där vi ligger i dubbelsängen och viskar i mitt öra:

”Då är du min gud, mamma”

/Nina

 

 

 

Till slut:

Det är mycket hausse kring “Flickan som lekte med elden” just nu. Att Noomi Rapaces succe är bra reklam för Svinalängorna är ju fantastiskt även för Tehilla som spelar Noomi som barn i båda filmerna.

(Foto: Nina Blad)