Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/4/5/a/mamager.se/httpd.www/wp-content/plugins/wp-social-sharing/includes/class-public.php on line 81

Denna vecka har vi haft mormor och morfar på besök. Tillsammans åker vi ut och har picknick efter en dag full av inspelningar. Det är inte bara det som händer i studion som är viktigt. Fast det är sena och intensiva dagar skyndar sig dessutom Tehilla till sin balettklass.

Just nu är Svinalängorna Ystads snackis. När jag promenerar runt i stan stöter jag på både den ena och den andra och hör att det surras mycket om “Sveeinalängorna” bland folk.

Förra veckan hängde jag på en inspelning av brittiska Wallander, då det skulle sprängas en bil mitt inne i Ystad centrum. Det vimlade av stela statister och nyfikna åskådare.

(Not: den brittiska TV-serien var nominerad till två emmies, men fick ingen. Det uppmärksammades av många svenska tidningar i veckan: NSD, NSK 2, Kristianstadsbladet, GD, Sydsvenskan TV, YA, VK, GP, Eskilstunakuriren 2, SVD 2 3 ,DN 2)

När man börjar samtala med någon om Svinalängorna däremot, kan du få höra kommentarer som: “Åh Jaa, de ä Leena”. Identifikationen är stark eftersom det finns många vuxna idag som har levt med föräldrar eller andra som hade problem med alkoholen. Flickan Leena finns under ytan, men livet har ändå kunnat gå vidare, trots omständigheterna. Därför passar jag på att säga; hatten av för de människor som öppnar upp sitt stängda brunnslock och visar på överlevnadens kraft. Mitt i sitt eget elände skyddar Leena sin mamma och pappa och sin lillebror Sakari.

En av inspelningsdagarna har de stekt riktiga pannkakor i filmlägenheten. Eller “pannukakka” som pappa “Kimmo” säger. Fredagens manus var en lycklig dag i Leenas hem. Både mamma och pappa var nyktra och visade sina bästa sidor. Det är såna dagar som alla barn borde få känna oftare än ofta. Det var en skön avslutning på en känslosamt jobbig inspelningsvecka.

Att låta energi rusa ut ur kroppen och bli uttömd med låtsasgråt, upprördhet, spelad rädsla och skrik, tar på krafterna. Lilla Junior klappar sin storasyster på ryggen för att trösta och säger att hon inte skall vara ledsen. För en sexåring står fantasivärlden mycket nära verkligheten. Då överbryggar syskonkärleken alla ord. Hon trycker hårt hans hand ….. och kameran rullar.

Manusläsning

På kvällen innan har vi också provgråtit tillsammans. Här är det inte frågan om stela ansiktsuttryck. Junior hoppar till när morfar visar sin starka dramaturgi, för det har han alltid varit bra på. Som ung fick han höra att han borde blivit skådis. Med tystnadens atmosfär och sänkt blick visar mormor med ytterst små medel sin tomhet och sorg. Tunga tårar rinner. Gråt som frimodigt släpps ut.

Så här håller vi på en stund och kan med hjälp av vår bakgrund öppna ett ögonblick. Tehilla är en överlägsen vinnare. När hon gråter är inget öga torrt i soffan. Jag passar på att gråta lite på riktigt också. Utan visioner och medkänsla går folket under. På det här viset rör det sig i rummet. “Nu måste vi alla vara glada”, säger jag snyftande mellan tårarna. Svinalängorna har satt sig i våra hjärtan. Vi brygger oss lite te, myser och säger:

Tack för idag!