Snön vräker ner och det blir förmodligen jag som får ut och skotta i morgon igen. ”Det är bra träning” säger min man och skrattar. Jag föredrar att ge uppmärksamhet till personlig utveckling än till snö, som ändå skall smälta bort.

Flera av mina barn har varit på audition idag i Stockholm för en femveckors sommarkurs i Boston. Helt klart går de hem hos amerikanare, men vi får se hur det blir. Det kommande sommarlovet är ju inte oändligt, även om barnen själva kände det så när de var mindre.

Hörde att de kallar den där Viktor Muller, han som har köpt SAAB, för en drömmande pirat. Nog undrar man vad han har för kontakter som kan få fram så mycket pengar, när han ändå går med 3,9 miljoner kronor i förlust – per bil! Jag kanske skulle mejla honom och fråga om han ville sponsra oss i kommande kulturprojekt. Det skulle kunna bli en mer lönsam affär för honom.

… och i London kan man beställa levande sängvärmare, så att det är varmt och skönt när man skall gå och lägga sig. Det måste väl vara billigare att använda elektriska värmedynor. Det här med okända snubbar i sängen är inte min grej, så nej tack!

Nu ringer säkerligen tanterna och klagar på Tones väderkarta, som den ser ut. Konturerna på Sverige syns knappt bland alla moln och snösymboler som ligger som ett tjockt täcke över landet. Fullt så realistiska bilder funkar nog inte för folk med dålig syn.
 
Det  stretchas  där uppe på övervåningen så att det klirrar i kristallkronan här nere i köket. Det här med dansanta barn är ett kapitel för sig.

Jag var förbi på Jakobsbergs centrum idag i ett ärende. Jag såg en liten ”svärburk”. När jag sedan hämtade Junior från skolan, blev han helt stel av skräck och kände hur dumt det var att sådana ord hade börjat smyga sig in, så att mamma måste gå och köpa något sådant. Hela vägen hem grät han. Så allvarligt kände han att det blev. Vi har pratat hur mycket som helst om det här med att svära, gå och lägga sig  i tid på kvällen eller hänga upp jackan, men han svarar mest ”varför skall vuxna bestämma det?”. Vi får se om vi lyckas bättre nu när vi kör belöningssystem med eftertraktade Star-Wars-gubbar.

Han springer runt i köket med sin ”svärburk” för att om möjligt kunna få in lite i kassan, för nu har han kommit på att det kommer att ta evigheter innan den här burken blir full. Men Levi sa att ”det är lugnt, för jag tar med mig den till skolan en dag, så är den full på ett nafs”. Så nu är Junior nöjd igen. Det viktigaste av allt är att han själv har fattat.
Hörde Helena Bergström på TV:n idag, om det här med Alfahannar. Jag tror nog många blev tysta på Guldbaggegalan för att det kom så abrupt. Jag tycker inte att hennes ironi kom fram eller att det framgick vad hon menade just då. Det krävs mer än några minuter att vända på olika perspektiv. Egentligen är det väl rätt självklart att man inte får göra vad som helst i konstens namn och när män i position beter sig illa mot tjejer finns naturligtvis inget försvar. Men nog har jag stött på även kvinnor som gillar att vara fräcka.

Typiskt nog blev Operans balettchef, Marc uthängd nu i den här vevan. Vi som har barn som tillbringar mycket av sin tid på Operan och inom kulturvärlden, har förstås många gånger sagt till dem att akta sig för stora stygga vargar. Det är klart att jag inte blir glad av att höra det här med balettchefen. Vi har inte haft några dåliga upplevelser av honom och jag tycker nu ändå synd om honom och hans familj. Jag vet inte vad orsaken är i enskilda fall, men där alkoholen går in där går vettet ur. Jag känner hur upprörd jag själv hade blivit om någon av mina pojkar hade blivit ofredad i den miljö som de vill arbeta i. Det krävs ett stort mått av ärlighet ibland den här typen av människor och den gör oss sårbara. Men när en jargong tar över och gör att vi inte känner eller tänker hur vår omgivning upplever det, så kan det bli hur fel som helst. Jag tänker ändå inte kalla honom för en Alfahanne. Det finns möjlighet för alla att lära om och att människor skall kunna förlåta varandra. Jag väljer ändå att tro det. 

/Nina

Hurra för Maggi Widstrand som fick Gullspira för bästa rollsättare för barn.

Vi vill också krama och hylla Noomi för sin prestation i Män Som Hatar Kvinnor. Självklart var det också bästa filmen. Det var i den  som Tehilla och Noomi träffades första gången, och fler gånger skall det bli. För de passar jättebra ihop.  Det var roligt att se henne och Ola på TV i kväll. De är underbart mysiga.

Det måste vara en dröm att få åka runt och presentera sin film på festivaler. När vi träffade Helena Danielsson i Ystad, som producerade Det Enda Rationella, så slog det mig att trots att vi lever så olika liv, finns det en drivkraft i vissa människor där man känner samhörighet. Jag kan längta till den typen av möten med människor, där det inte bara fladdrar förbi. Man kanske aldrig mer träffas igen och då blir det ju ännu mer angeläget att visa att man faktiskt gillar varann. 

Claes Ljungmark fick bästa manliga huvudroll och han räknade upp en massa olika personer från filmen,  men varför nämnde han inte Pernilla August, som spelade hans hustru i filmen? Jag undrar varför Pernilla inte var där, förresten?

Filmåret 2010 är Pernillas år.

Egentligen har jag inte tid att sätta mig ner, men det är så många tankar som trycker på.

Två helger i rad har det varit ett frenetiskt letande efter slalompjäxor. När vi rensade ut i somras, så var det mycket som åkte till Erikshjälpen, men någonstans visste vi att vi hade ett par små pjäxor som nu skulle passa till Junior. Kollat på Intersport och på Blocket, men nej, det är allt billigare att ta det man har hemma. Jag var till och med och köpte tillbaka mina pjäxor för tjugofem spänn, som jag hade skänkt bort. Jag tyckte de kunnat ta minst det dubbla, men folk vill väl inte köpa gammalt. Allt skall vara nytt, nytt, nytt. Jag rekomenderar i alla fall ett besök på Erikshjälpen i Spånga. Billigare än Blocket och det finns massa fina bättre begagnade prylar (förutom datorgrejerna som är ett kapitel för sig). Man kan i alla fall konstatera att det är alldeles för mycket slit och släng för gemene man.

Att leta och organisera bland alla vintersportprylar är ändå ingenting mot när vi hade flera små knattar i backen som både skulle lära sig skidor och snowboard, samtidigt som man skulle ha koll på allt. En gång i Åre stod kungen och drottningen i liftkön precis bakom och iaktog vårt ekipage.  Drottningen sa till Tobbe att det var mycket intressant att se hur vi klarade av det. Jag kan säga att man lär sig att organisera, men det har aldrig varit semester för oss vuxna att ha varit på semester. Hur man klarar det beror vilken inställning man har när man går in i det. Det gäller att inte vara helt utarbetad innan semestern. Då är det bättre att inte vara så många dagar, eller så lång tid i backen. Både Tobbe och jag är uthålliga personer, vilket är ett plus. Men uthållighet är något som går att träna upp.

Igår hörde jag Tommy Körberg på Stjärnorna På Slottet berätta om sina år i London, där han på tre och ett halvt år hann med att träffa en ny kvinna, gifta sig, bygga hus och skilja sig, samtidigt som han körde musikalroller. Då tänkte jag att det är snarlikt med att ha 6 intensiva och hungriga barn i backen. Nej, det finns inga supermänniskor. Det största problemet som jag har är att vilja göra allting på för kort tid. Att vara en utforskare, en explorer, är kanske ett signum på vissa människotyper. Jag hade lyckan att träffa en bra man tidigt.

 I morse hörde jag Lisa Nilsson utrycka sin irritation över att Jesus hade sagt att han skulle göra Maria Magdalena till man. Lisa som ändå tycker att Jesus annars värdesatte människan lika mycket oavsett kön. Men jag undrar var Lisa Nilsson har fått det ifrån? Jag har då aldrig läst det i Bibeln eller ens hört någon säga det förr.  Det går spekulera i det mesta, men alla spekulationer verkar snarare relatera till sin egen tid och sina egna funderingar än utifrån den verklighet som de levde i då. Men sök inte bara på nätet, för där verkar folk skriva det mesta utan att veta. Hahahaha …….. Om man tar det för sant som folk säger över ett kaffebord, kan vad som helst vara sant. Samma sak gäller på forum och bloggar, som är nutidens kafferep.

Äh, jag bryr mig inte. Nu skall jag göra våfflor med blåbärssylt och grädde. Passar väl bra efter en skridskotur på Mälaren.

Den känsla för nöd som kom fram i hjälpgalan för Haiti har jag sällan upplevt på TV. Det fanns en delaktighet med hela världen. Vi kan göra skillnad för andra med våra liv. Vår inställning påverkar. Alla kan vi få vara med och ge hopp. Det var lätt att känna hur allas händer sträcker sig mot varandra och att många små bäckar blir en stor flod.

När hela familjen sitter framför TV:n och världen är uppkopplad med Twitter och öppna telefonlinjer, känns det som att alla goda krafter står i en gemensam front. Den här stödgalan var det bästa jag har sett på TV på mycket länge. Hollywoodstjärnor och andra artister gjorde en fantastisk insats för att få människor att ge. Här hemma har vi suttit klistrade och följt hela galan.

”Om man förlorar hoppet förlorar man det som för livet framåt.” (Martin Luther King)

Vi har tillbringat en helkväll på fyra timmar tillsammans med SVT. Det tillhör inte det vanliga precis. Stjärnorna på slottet, Stödgalan och Teatersupén. Hopp, medkänsla, eftertanke och glädje. För oss var det som ett avstamp för det nya året.

När hinner vanliga människor fantisera eller se på morgon-TV, undrar jag? Hade jag haft ett vanligt arbete, när skulle jag då hinna reflektera. Det var frågan som flöt upp i morse ibland all annan bråte. Nu har SVT startat med förlängd morgon-TV. Ett öppet litet vardagsrum att titta in i under morgonens bestyr. Det är skönt att bara lyssna in och få nya tankar som växer vidare under dagen. De som känner mig vet att jag slänger i bromsen om vi rullar på i samma hjulspår. Fram för passionerade människor  och sociala entreprenörer i rutan. Det kan få en hel dag att ta en ny vändning och ge självförtroendet en ny puff. Men det är inte alltid lätt och görs inte av sig själv.

Jag är inte så intresserad av att rota runt i för mycket gammalt. Vända och vrida på det som gått fel, utan det är nuet som intresserar mig och att var dag är var morgon ny. Vi lärde känna Noomi Rapace litegrann när vi spelade in Svinalängorna. Såg förstås hennes intervju häromdagen. Det är en tjej som är intresserad av det som är äkta. Vi gillade henne jättemycket.

Idag blev Amelia Adamo intervjuad. Jag tror att hon har fått  det här med att hon skulle vara utseendefixerad om bakfoten,  jag har då aldrig  träffat någon som sagt så om henne. Hon är en smart snygg kvinna. Jag vet inte om svenskor skulle vara så mycket mer avundssjuka än andra. Att som hon få trumma från sin vishet måste ju vara en sextioplussares dröm. Konstigt däremot att TV4 köper ut femtiofyraåringarna, som ”glatt” får se sig efter något annat. För mig som är fyrtiofem är det tjugo år kvar till pensionen, inte tio. Men är det nu femtio som gäller, så vad är det då för vits att samla skatter i systemet. Jag går min egen väg. Det har jag alltid gjort.

Mina stackars barn, som skall bli dansare, går i pension vid fyrtiotvå. Om de inte får någon arbetsskada förstås. Här gäller det att fostras till att tänka självständigt. Ålder är ändå bara ett nummer och så länge vi är friska finns alla möjligheter till att utvecklas och hitta nya vägar.

Jag är inte som Gunde Svan som bara tycks kunna göra en sak i taget och stänger av allt annat. (Han hade ingen aning om att det varit jordbävning på Haiti). Tur för mig att jag har hittat min variation i livet. Jag skrattar till när jag tänker på honom. Jag vill inte göra en Gunde.

Nina

Hade ett TV-team hemma i köket igår. Klockan 06:30 var allt uppriggat och klart för tagning. Förstår om någon kan tycka: ”Oj, vad tidigt”, men så här är det ofta inom TV-branschen när saker och ting redan skulle varit gjorda igår. Precis som i verkligheten med andra ord. Men med så kort framförhållning fanns det ingen annan tid som passade. TV-kanalerna kollar väl in och vill ha höga tittarsiffror, för det gäller att göra bäst TV. I det stora hela är det en återspegling av samhället; Det gäller att ha finast bil, snyggaste frun, slätaste gräsmattan med mera. Av dessa tre nämnda hittar ni inget här.

Däremot att våga gå efter en egen vision för något man brinner för, då finns det ingen tid som är för tidig, eller sen. Jag ger en eloge till mina barn som samarbetar och har förmågan till det, när det väl gäller. Jag fixar till så det blir fint som på julafton och vi gör en härlig pannkaksfrukost. Det brukar vi förstås ha ibland, även utan TV, men kanske inte riktigt lika tidigt. Efter frukosten flyttar vi undan köksbordet och Barnen Blad kör ett proffsigt shownummer innan de rusar iväg till skolan. Allt detta sker inom loppet av en timme. Att kunna speeda upp och hålla huvudet kallt, kräver förstås en del av förberedelse – mångårig sådan. För barnen är det inte konstigare att uppträda än att borsta tänderna.

Fler än vi har gått före i lusten att vilja satsa allt. Om nu ”allt” verkligen betyder allt. När jag sedan blir intervjuad får jag just den frågan om det här med musik och dans betyder allt för mina barn. Jag svarade ”ja” eftersom jag vet att jag annars skulle kunna flumma runt i ”å ena sidan si” och ”å andra sidan så”, men i situationen när man är där så måste man kunna ge allt. Jag menar när ögonblicket har gått förbi så finns andra saker som också är betydelsefulla i livet.

Det kanske verkar pretentiöst, för jag sitter inte och ruvar på tillgänglig övertid. Men så här i början av ett år kan det vara bra att dra upp riktlinjer och ta tillvara på det som alstrar energi. Jag menar att om nu en idé har bemödat sig att dyka upp så är det väl lika bra att pröva den. Eller skall jag betacka mig bara för att tröttheten hänger över axlarna.

Föreslår att vi skall se “seventeen again” med Zac Efron. Vem skulle inte behöva ha en sjuttonårings kraft och energi, men med en fyrtiofemårings perspektiv på livet. Men det här med att utvecklas tar sin tid och mycket ser man inte förrän på sikt i sin backspegel.

För oss som just har sagt goodbye till 00-talet verkar det som att det är nuet som är det enda riktiga att leva i. På bråkdelen av en sekund kan vi gå från då till nu och det sker hela tiden. Att leva i nuet är ett tillstånd. Det handlar inte om att fånga en massa ögonblick. Så det här med att lägga ner hårt arbete för både sin egen och för andras skull kan däremot aldrig bli meningslöst. Därför blir jag lätt sjutton år igen en kväll som denna. Men ändå inte. Mina tonåringar tycker att Zac är pinsam i vissa scener i filmen och de undrar hur han kan vara överallt. Men det är precis så det är. När väl föräldraögat är öppnat är det svårt att låta bli att beskydda. Men jag vet att alla ändå måste göra sina egna misstag för att lära. Däremot är det tråkigt att det finns människor som inte gläds åt att man lyckas utan ligger där som prickskyttar och önskar en olycka.

En film som “seventeen again” känns förmodligen för vissa helt blasé. För ibland är det så att både värdering och tider springer ifrån en, för det går undan. Men eftersom nuet inte går att fånga så är det förgångna hela tiden närvarande i våra liv. Jag tänker ofta på Pigge från Gotland som miste sina två barn och sin fru i tsunamin. Eller vår vän Markus som drunknade i vågorna. Jag tror att alla har möjlighet att växa i det som ger tacksamhet för det vi har och har haft även om inte alltför drastiska olyckor har drabbat oss.

Det vi håller på med idag är ofta en fortsättning på det som vi gjorde igår. Själv hoppas jag att 2010 blir det år för oss då intuitionen är med och säger vilken väg vi skall gå på och vilka dörrar som skall öppnas för oss. Något säger att vi som borde träffas äntligen kommer att göra det.

Idag SMSade jag till Tobbe: “Date önskas. Vi ses på Vetekatten klockan halv fem.”