Det kanske verkar pretentiöst, för jag sitter inte och ruvar på tillgänglig övertid. Men så här i början av ett år kan det vara bra att dra upp riktlinjer och ta tillvara på det som alstrar energi. Jag menar att om nu en idé har bemödat sig att dyka upp så är det väl lika bra att pröva den. Eller skall jag betacka mig bara för att tröttheten hänger över axlarna.
Föreslår att vi skall se “seventeen again” med Zac Efron. Vem skulle inte behöva ha en sjuttonårings kraft och energi, men med en fyrtiofemårings perspektiv på livet. Men det här med att utvecklas tar sin tid och mycket ser man inte förrän på sikt i sin backspegel.
För oss som just har sagt goodbye till 00-talet verkar det som att det är nuet som är det enda riktiga att leva i. På bråkdelen av en sekund kan vi gå från då till nu och det sker hela tiden. Att leva i nuet är ett tillstånd. Det handlar inte om att fånga en massa ögonblick. Så det här med att lägga ner hårt arbete för både sin egen och för andras skull kan däremot aldrig bli meningslöst. Därför blir jag lätt sjutton år igen en kväll som denna. Men ändå inte. Mina tonåringar tycker att Zac är pinsam i vissa scener i filmen och de undrar hur han kan vara överallt. Men det är precis så det är. När väl föräldraögat är öppnat är det svårt att låta bli att beskydda. Men jag vet att alla ändå måste göra sina egna misstag för att lära. Däremot är det tråkigt att det finns människor som inte gläds åt att man lyckas utan ligger där som prickskyttar och önskar en olycka.
En film som “seventeen again” känns förmodligen för vissa helt blasé. För ibland är det så att både värdering och tider springer ifrån en, för det går undan. Men eftersom nuet inte går att fånga så är det förgångna hela tiden närvarande i våra liv. Jag tänker ofta på Pigge från Gotland som miste sina två barn och sin fru i tsunamin. Eller vår vän Markus som drunknade i vågorna. Jag tror att alla har möjlighet att växa i det som ger tacksamhet för det vi har och har haft även om inte alltför drastiska olyckor har drabbat oss.
Det vi håller på med idag är ofta en fortsättning på det som vi gjorde igår. Själv hoppas jag att 2010 blir det år för oss då intuitionen är med och säger vilken väg vi skall gå på och vilka dörrar som skall öppnas för oss. Något säger att vi som borde träffas äntligen kommer att göra det.
Idag SMSade jag till Tobbe: “Date önskas. Vi ses på Vetekatten klockan halv fem.”
