Jag har tre minuter på mig innan människor jag möter har bestämt sig för vad de skall tycka om mig. Vi borde kräva större uppmärksamhet för vilka vi verkligen är. Jag är trött på när fortsättningen blir hängandes kvar i någons kök för femton år sedan. I största allmänhet verkar livet för en del bara gå ut på att vi skall ha roligt. De sätter sig på tvären så fort livet börjar kräva något. Jag skulle kunna säga vad jag tycker, men det är ensamt att sticka ut. Samtidigt blir det både smaklöst och färglöst om man inte rör om i grytan. Här står jag nu med mina svarta stövlar och min muffinsmidja. Det finns ett högt pris att betala för att vilja vara en fri konstnär. Det är i grund och botten vem jag är.
Om jag skulle leva mitt liv utan mål så skulle det vara rena rama dödsstöten, min undergång. Att släppa det man har är också en svår process, men inget går av sig självt och du kan inte ta ett nytt steg om du inte är beredd att röra på dig. Det gäller både tankar och platser. Jag vet inte hur andra gör som har lyckats att bo på samma plats i trettio år. Kanske har de hittat andra utmaningar eller är de inte lika rastlösa. Jag har i alla fall inte funnit det som jag tycker är tillräckligt bra för att stanna. Samtidigt vet jag inte om jag är beredd att möta livet på olika kontinenter, med allt vad det innebär. Man måste väl komma in i vilan också och känna förnöjsamhetens lugn. Borde kanske lyssna på min mamma som alltid sagt att “förnöjsamhet har stor lön med sig”, men det här att lyssna på sin gamla mor kan vara svårt.
Under en dag finns det tusentals tankar som spretar åt olika håll, så det här med några minuter kan inte gälla mig. Jag skulle kunna erkänna att jag själv är lite vilse i pannkakan just för tillfället som plockar ner flyttkartonger från vinden utifall att…
Annars är allt som vanligt. Jag borde bli kompis med Björn Ranelid. Ankas image för försäljningssiffror är inget för mig.
/Nina