En journalist ringde idag. Jag hade legat som en gädda i vassen och lurat. Jag tror att han blev lite överrumplad av att prata med mig. Han sa inte så mycket i alla fall. Att någon kan tro att skolbarn är hemma mitt på dagen fattar jag däremot inte. Som tur var hade Zac hunnit stiga innanför dörren. Han var egentligen inne i att klippa film och jag tyckte att han skulle ägna lite mer uppmärksamhet till frågorna.
“Äh, det är bara de där gamla vanliga, typ hur det känns att liknas vid familjen von Trapp.”
Zac svarade lite undflyende och jag hörde hur han försökte vidga tanken, men den kom inte riktigt till skott. Jag vet ju att han menar att en människa är så mycket mer än att bara stoppas in i en schablon.
När intervjun var avslutat tyckte jag att vi skulle diskutera igenom det här om vad de ursprungliga von Trapparna stod för och vad de kom ifrån. Vi började googla och ta reda på fakta. Musikalen bygger på en sann historia hämtad från Maria von Trapps självbiografiska berättelser.
Det är så lätt att bara stanna vid de sju barnen som sjöng så vackert och vid musikalen. Men vi tycks glömma det som verkligen påverkade deras liv. Med tanke på främlingsfientligheten som på nytt har dragit in även över vårt land mer öppet, så behöver vi kanske påminna oss om att den här familjen stod för så mycket mer. Några som vågade säga nej till rasism och riskera sina liv. Därmed tvingades de överge sitt hem och fly hals över huvud för att pappan vägrade gå in under nazisternas krav att tjänstgöra som befäl över tyska flottan..
Zac känner sig besviken över att han inte kunde komma på det här tidigare och relatera till detta när han intervjuades redan i TV-soffan. För frågorna stannar oftast vid det musikaliska, som visserligen för den familjen var uppenbar (de fick uppträda över hela världen), men det underliggande engagemanget för allas lika värde faller i glömska.
Jag flyger runt i köket full av entusiasm. Skäms lite själv också för att jag inte bejakade den här kopplingen, fast de har sjungit de här sångerna ur “Sound of Music” så länge.
Jag känner mig hedrad när någon vill kalla oss för familjen von Trapp. Det handlar inte bara om de skönsjungande barnen. Det här är livet.
Tack för Edelweiss
Vi tog en tyst minut mot främlingsfientligheten här hemma i köket.
/Nina