Radioaktivitet läcker ut i vattnet, banditen i Libyen fortsätter med sin terror och en frälsare har kommit till sossarna. Själv fortsätter jag att prata om visioner och om att vara på väg och skrattar gott när TV-Ernst filosoferar över de fem sinnena som skall vara verksamma och säger att god inredning luktar som stekt strömming. Jag har nog gått samma kurs som han. Sådana som Ernst behövs för att lätta upp när det är oro i världen. Fler färgklickar än grågubbar.

När jag ser mig runt omkring så upptäcker jag många som aldrig är nöjda i de faser där de befinner sig.

Just nu längtar jag efter Mårbackapelargonier och en stol i solen.

När man tänker på att det finns trettiofyra miljoner människor i Tokyo undrar man inte om paniken håller på att bryta ut även för så tålmodiga människor som japaner verkar vara.

Att någon ens försöker inbilla sig att kärnkraftsavfall inte är livsfarligt. Det spelar uppenbarligen ingen roll hur mycket säkerhet man har lagt ner på det och lyckats bra så visar det sig att det här är ingenting att ha. Jag fattar inte att vi inte drar i nödbromsen. Att förlita sig på kärnkraft som energiförsörjning måste ju ha varit ett stort misstag. När jag var barn sprang vi alla omkring med en röd glad sol som sa ”Nej tack” till kärnkraft. När man tänker på att Japan har femtiofem kärnkraftsverk som ligger där både marken kan skaka och havet kan skölja över så inser man hur idiotiskt dumma vi människor är för att ha ett bekvämt liv. Själva producerar vi kärnavfall som våra barn och barnbarn skall ta hand om. Det är inte min melodi att skjuta över mitt ansvar på andra. Det jag konsumerar får jag minsann själv städa upp efter och betala. Tänk om vi själva fick arbeta med sådant som människor levde gott på i slutet av 1800-talet.

I Japan kan just nu 1,9 miljoner människor bli berörda av katastrofen. Samtidigt passar Kadaffi i Libyen på att slakta sin egen befolkning. Samtidigt hör man reaktioner i Sverige där man undrar hur det går med börsen.

Ju mer jag tänker på det desto sorgligare blir det. Heldeppigt faktiskt. Inte ens Skavlan kan få mig på andra lättsamma tankar.

När jag åkte hem med tåget igår tänkte jag på den intervju jag hörde med Sven Wolter på TV alldeles nyligen. Om fördelarna att man med ålderns rätt har slutat vara rädd för att göra fel och säga fel saker. Och lusten att fortsätta med konstnärskapet och behovet att berätta sin historia. Passionen gladde mig. Helt plötsligt kände jag mig inte ensam. Tankar som förenar hjälper till allt möjligt. Lite som Pippis kuckelimuck medicin.

Igår berättade jag för en snäll granne hur tungt det känns också i min egen vardag ibland. I morse knackade hon på och påminde om att vårdagsjämningen åter är här och så fick jag den här fina blomman. Vi får aldrig sluta att lyssna och hjälpa varandra så länge vi är här, sa den 80 åriga gamla kvinnan.

Persbrants ”vänner” gav honom knark, men vad är det för vän egentligen? En blomma är bättre.

Jag kämpar också om spurtpriset. Klart den jobbigaste sträckan. En dag i spåret ser olika ut för oss alla.

Gustav Wasa hade heller inga förprepparerade spår.   Vi följer loppet med spänning och ser att det  finns många som har problem  i proppen.

Rickard Olson ger oss bästa vallatipset; Smälta gamla stenkakor. Ur hans synvinkel är allt lite småtrevligt också detta att det tar två timmar att hasa sig fram innan det ens går att åka skidor på riktigt.

Jag tänker inte anmäla mig. Det räckte med en timmes bowling igår för att jag skall ha ont i hela kroppen. Men Tobbe, Levi och Rufus är klart sugna. Det som lockar är i så fall snacket i kön.
 I de här sammanhangen verkar alla veta vem som håller i längden.  Att tävla med sig själv är nog under det mottot  som de flesta är där. Eller en skön långtur i naturen inklusive gratis blåbärssoppa.

För skidlandslaget har det varit två viktiga veckor.  Det har  förstås varit mycket intressant att följa .

Så det här med att utvecklas. Sitt sätt att se på livet när man är 25 är inte samma som när man är 45. Det är klart att alla vill prestera när man har laddat för att uppnå något.  Men i det stora hela är livet inte en  tävling.  Vissa man stöter på däremot  förväntar  man sig större kunskap av.  40 har ju blivit det nya 20.

Jag tror att en människa mår bra av att ha mål och något att  sträva efter  och inte bara gå under namnet livsnjutare. De här unga tjejerna och killarna imponerar på mig, inte bara på grund av sina idrottsliga framgångar. På grund av att de  har  lärt sig att ha målet i sikte har de fått med sig ett schysst  tänkesätt utan en  massa tjuv och rackarspel.

Här hos oss var alla glada när det lagades slottstek idag. Efter  middagen åkte läxuppgifter fram på köksbordet  för nu  är sportlovet över och check inför veckan  gäller. Ibland är det lite jobbigt att veta att  man är duktig på något för då måste det vara gourmet varje gång. Thats life!

Vad härligt det känns när syskon småpratar med varandra. De har haft tid för det nu med en sportlovsvecka tillsammans. Det var precis det som behövdes för att få ny kraft och inspiration. Både lekfulla och aktiva vinterdagar.

I vår kommun har det varit ett sportlovsprogram utan dess like. Så vi har åkt runt och spelat tennis och skjutit både luftgevär och pilbåge. Ett plus är att allt har varit gratis. Förr om åren har vi alltid åkt till fjällen den här veckan. Men de senaste åren har det alltid varit någon i familjen som haft föreställningar.  Just i år har det varit Alpha i Werther på Operan. Dessutom är Stockholm en fantastisk stad att vara ledig i. I Kungsängen har de även hunnit åka både skridskor och skidor.

I kväll har Matteus hjälpt Tehilla med sin monolog till gymnasieintagningen till teaterlinjen på Södra Latin. Att inte låsa sig om man kommer av sig utan att hitta den där känslan av att lita på sig själv. Det är uppmuntrande att se när de coachar varandra proffessionellt. Något som jag alltid kommer att vara stolt över att de har lärt sig.