Nu sägs det att curlingtrenden är över och att vi svenska föräldrar måste ta i med hårdhandskarna. Det trummas ut att den som inte har pushiga föräldrar kommer inte att lyckas. Samtidig är min upplevelse att svenska föräldrar lyssnar på sina barn, så när Tigermammans Stridsrop ljuder över land och rike om drillade och högpresterande barn, är det många som kvicknar till i debatten. Vi som befunnit oss i de så kallade elitklassernas sammanhang under hela barnens skolgångstid, ser förstås mest det positiva för barnen där utmaningar och satsning leder till stimulans. Det är klart att vi har sett baksidor med vuxna (både föräldrar och lärare) som inte lyssnar in barnen. Det är inte bara en skock får som skall räknas in utan individer, med individuella önskningar och behov.
Vad jag har sett med min erfarenhet som mamma är att barn både gillar och blir trygga av ramar och strukturer. Jag tyckte mig höra att Amy Chua som har skrivit den omdiskuterade boken säga något om att i hennes kultur (Kina) utgår de från att barn är starka och tycker om att arbeta hårt (nu pratar vi inte om barnarbete). Så fort jag får tag i boken skall jag läsa den. Jag tänker ta reda på om det har varit mer piska än lust. Själva är vi förespråkare för lusten. Det tyckte jag att Staffan Scheja som var med i Debatt också gav uttryck för. Det här handlar inte om att aktivera eller överaktivera sina barn utan barn precis som alla människor mår bra av att vara aktiva och inte passiva. Då finns inga gränser för någon och drömmar kan bli förverkligade.
För mig och Tobbe var det en ära att sitta i biosalongen fullspäckad med unga ungdomar i går kväll när vi gick på Justin Beiber, Never Say Never tillsammans med Alpha och Junior. Bättre föryngringspiller går inte att få. En äkta konsertkänsla med jubel, skratt, gråt och skrik. Längst lever passionen iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii men också den behöver näring.
/Nina