Igår fick Levi Gösta Svalbergs stipendium på premiären av Kungliga Svenska Balettskolans Jubileumsföreställning. Efteråt kom Gösta själv fram till Levi och sa att ”nu är du färdig för att flyga”. Nitton år gammal och kan redan börja erövra världen. Han kommer att få vara med om mycket roliga saker, det får man när man är bra på något.

Grattis alla mammor!

Vad händer om det nu blir som vi tänkt oss? Det hänger oftast inte på viljan utan på att tiden inte räcker till, men det är upp till var och en att hitta sina lösningar i vardagslivet. Mitt bästa tips är att fortsätta vara flexibla. Som ung är man det både i kropp och sinne. Fast inget är enkelt och jag instämmer i att alla dagar känns minsann inte så lätta.

Men just idag önskar jag alla mammor att de skall få känna sig lyckliga. Och har du inte kommit på eller glömt vad du vill och drömmer om så önskar jag att det skall komma till dig just nu. Livet måste upptäckas igen och igen.

Nu står flickor på trappan med en stor bukett syrener och varje gång blir jag lika lycklig. För några år sen skrev jag i min bok Mamager:

De små blombuketterna

Jag håller på att spricka av intryck, som ett blad eller knopp som vet att “den blomstertid nu kommer”. På köksbordet står vitsippor, tussilago, påskliljor, tulpaner, äppelblom, syren, gullviva och förgätmigej. Barnen plockar buketter nästan varje dag och jag blir barnsligt lycklig för denna blomsterkärlek. Jag känner barnens lycka i att ge. Detta är mitt hopp och min önskan, att de vill fortsätta med givandet i stort som smått. Så när de stormar in med sina blommor, välkomnar jag dem i min famn och säger hur fina både de och blommorna är.

“Så här skall ni fortsätta – den som ger han får.”

För visst är jag en mamma som präglar mina barn. Är inte alla det på ett eller annat sätt? Säger till om det som anses bra eller dåligt. Sen finns det också situationer som jag tycker är lite mitt emellan. Jag säger att vi omöjligt kan veta hur en enda människa upplever sin resa genom livet om vi inte lyssnar. Junior, fyra och ett halvt år, säger att nästa gång han går ut i trädgården skall han plocka öron i stället. Alpha åtta år skyndar sig att tillägga: “öron vissnar aldrig”. Jag skrattar ett klingande skratt. Jo tyvärr kan också öron vissna ibland, men jag skrattar ändå vidare för idag känns det inte så.
Just denna livsinsikt och dos av livskraft tillfaller mig gånger åtta.

/mamma

Att få bli bjuden på en sådan här generös resa förklaras enklast med uttrycket WOW! Vi har fått äta så mycket gott, badat och bubblat i poolerna, dansat natten lång, skrattat och umgåtts med alla roliga, mysiga människor.

Vi som kom från Stockholm hade abonnerat tåg ner till Göteborg där fler kändisar anslöt sig. I serveringsvagnen bjöds vi på allt helt fritt. Tre och en halv timme senare möttes vi av sjörövarna som skulle ta oss med båt till Fredrikshavn, till alla små barns stora förtjusning.

Vi hittade en trevlig plats med trevliga människor, hälsades välkomna och sen var det bara att återigen spendera tiden med att äta och dricka gott. Två timmars båtresa och vi är i hamn. En snabb promenad till The Reef Hotel and Resort, detta tropiska äventyr. Vi kan bara instämma att de som har möjlighet att resa hit kommer inte att bli besvikna. Rena rama lillsemestern. Mina barn tycker att kändisar är precis som vanliga människor och många är extra generösa och spontana, speciellt här. Det finns inget negativt att säga alls. Danskarna har verkligen träffat rätt i denna vänliga stämning.

Om Micael Bindefeld finns bara gott att säga. Han är ett proffs på det han gör och mycket tillmötesgående. Återigen – tusen tack till The Reef!

Just nu tar vi klivet in i slutspurten.

Att vara uppe halv åtta är inte så tidigt en lördagsmorgon. Våra grannar ser jag inte röken av förrän flera timmar senare. Det här är bästa tiden på dagen. Fågelsången och stillheten och frukost i trädgården.

Det är tankar om insidan som kommer till mig. Samtidigt som jag ser att gräset har blivit femton centimeter högt och av grusgången ser man inte längre något grus. Krav kan lätt växa utifrån på det som syns. Det som andra ser. Vi bor i ett sånt område, men så har vi turen att ses som de där konstnärliga teatermänniskorna och då är det legitimt att inte hinna med. Det finns människor som uppskattar oss att vi har passion för de konstnärliga processerna. Barnen själva tjatar precis som många andra barn att de vill ha en hund, medans jag säger att det vore synd om den, för då skulle den bara få lära sig cirkuskonster. Hundar har vuxna människor för att komma ut och gå och till sällskap förstås. Livet är inte som i amerikanska filmer där två hundägare möts i en park för att sedan upptäcka att de var som gjorda för varandra. Jag medger att jag skulle önska att livet vore så enkelt. Iscensätter; Jag kommer från höger, du kommer från vänster. Våra hundar nosar på varandra, hälsar, trasslar in sig i koppel. Presenterar oss för varandra. Hundarna är glada, vi är glada. Vi går till ett café.

Förvisso skall man inte ringakta någon start på en relation, men i det här svenssonsamhället är det oftast en armlängds radie som gälller och en hel del yta. Klart att jag undrar varför von Trier kläcker ut sig en så väl utstuderad kommentar på presskonferansen i Cannes häromdagen. Tänker att han måste ha mycket inom sig som inte är uppklarat. Jag tror det här kan vara spiken i kistan för den här filmskaparen som måste lida av någon inre stress och frustration. Där knäcktes i alla fall Guldpalmen för Lars von Trier, men även för hans duktiga skådespelare. En sak är säker, sådana här uttalanden är inte ett vårtecken. Stellan Skarsgård försvarar honom med att det vet väl alla att han inte är nazist, men hur skall man egentligen kunna veta när någon i den åldern gör sådana uttalanden offentligt. Att bli stolt över att vara den ende någonsin som blivit persona non grata i Cannes i stället för att få en guldpalm visar på en ytterst egocentrerad människa. Att beklaga, både för honom själv och hans omgivning. Det var inte bara dumt sagt, det var dumt tänkt herr von Trier!

Efter att ha brett ett antal mackor i morse till mina barn som skulle iväg till genrepet hamnade jag som sagt ute i solen. Några föreställningar är redan avverkade (vi har ju fler barn), men för oss snurrar det här nu på som en gammal gramofonskiva, med skolavslutningar, Jubileumsföreställningar på Operan (den10-11 juni, för den som är intresserad), Levi tar studenten och innan dess måste gräset definitivt vara klippt….. för den här terminen, hahahahaha!

Det är en konst att inte kvävas av att tänka på det yttre och samtidigt leva det inre.

Det kan kännas rätt så meningslöst att skriva på en blogg. Att sätta sina tankar på pränt. Samtidigt speglar det en liten bit av ens vardag som ett utdrag från en dagbok. Det finns förstås många vardagstankar som tänkts utan någon större reflektion och sedan de som ständigt återkommer. Rykten och skvaller sätter jag inget större värde på. Jag tycker att det är skönt att inte veta allt. Jag tycker att människor skall behålla sina hemligheter, men folk är nyfikna på hur andra är eller vad andra gör utan att låtsas om det. Vill hålla en putsad fin fasad utåt fast kanske själen skriker på hjälp. De som känner en person väl blir sällan förvånade över stora löpsedlar. Jag har precis som alla andra undrat vad som hände med fina Ola som nu blivit knark-Ola. Hade jag träffat på honom hade jag kramat om honom och sagt att jag älskar dig lika mycket idag som igår. Hur sanningen än ser ut så kan det lösas. Som barnambassadör har man förstås ett större ansvar. Det kräver större mognad och den enda fråga jag har är hur svårt kan det vara att låta bli? Vissa uppgifter innehåller ett visst ok som man måste bära.

Ibland känner jag en oro och frustration – en rastlöshet. En trötthet som efter stormens öga ligger och ruvar. Alltför sällan funderar vi på olika val vi gjort och dess riktningar och konsekvenser. Själv känns det som att vi bara går och väntar på något. Väntar på middagen. Väntar på att Eric Saade skall sjunga. Väntar på att höra något från stora vida världen. Och åter igen är jag där jag nästan alltid befinner mig. När vi skall ställa in oss på att något skall hända. För när vi förväntar oss det så brukar det plötsligt ske. Konstigare än så är det faktiskt inte. Det är det som gör det så spännande med att leva och att få finnas till.

Vi vill mera!

Att skapa en plattform tar flera år och det är en konst att behålla det glada barnasinnet kvar.

För några veckor sedan damp det ner ett exklusivt brev till fröken Tehilla Blad och glada känslor bubblade upp när vi såg att det var adresserat från självaste Micael Bindefeld. Ibland glömmer vi alla bort att Tehilla har gjort något riktigt stort. Tänker att det inte var så märkvärdigt i alla fall…Svinalängorna. Då blir man extra glad när någon annan utifrån påminner om det stora som varje liten människa kan göra om man följer sin passion. Det kanske är det här alla konstnärer kämpar med lite till mans. Det behövs inget onödigt koketterande utan man arbetar med det man kan och en dag är det dags för resultatet att visas upp.
Tehilla själv har en mycket stark drivkraft och ställer sig inte frågor om hur långt hon skulle kunna komma, utan snarare på allt roligt hon kan göra när hon följer sin dröm. Så att få åka till ett badparadis, ta emot ett fint stipendium i Operans Guldfoaje eller att vara med familj och vänner på en Valborg är lika roligt.
När jag står och lyssnar på Björn Ranelids exalterade vårtal om ordet ”vår”, ”vokalen å som står mellan de två konsonaterna v och r. Ett ord som både är ett pronomen och ett substantiv och v:et kan du vila dig i som en klyka och r:et skulle rulla som en skåning nere i halsen”, men när jag ser den stora skaran av ungdomar så förstår jag att de inte fattar eller bryr sig vad han snackar om. Orden är för långt ifrån deras vardag. Längst utmed kajen sitter fulla killar och tjejer och tittar med tom blick. Jag hade önskat att de hade fått ett eget laddat vårtal, där någon hade sagt att även om vägen är svår just nu, så kan det bli det bästa för dig ändå. Jag hoppas att det nästa år skall finnas utrymme för barnen eftersom det då uppe på kullen öppnas Palatset – Stockholms största kulturpalats för barn och ungdomar.

Men missförstå mig inte. Jag tycker Ranelid är grym!! Men jag är 40+are.

Tidigare på Valborgsmässoafton var vi och firade Kungen på hans 65-årsdag. Den här bilden gör mig lycklig!