Just nu tar vi klivet in i slutspurten.
Att vara uppe halv åtta är inte så tidigt en lördagsmorgon. Våra grannar ser jag inte röken av förrän flera timmar senare. Det här är bästa tiden på dagen. Fågelsången och stillheten och frukost i trädgården.
Det är tankar om insidan som kommer till mig. Samtidigt som jag ser att gräset har blivit femton centimeter högt och av grusgången ser man inte längre något grus. Krav kan lätt växa utifrån på det som syns. Det som andra ser. Vi bor i ett sånt område, men så har vi turen att ses som de där konstnärliga teatermänniskorna och då är det legitimt att inte hinna med. Det finns människor som uppskattar oss att vi har passion för de konstnärliga processerna. Barnen själva tjatar precis som många andra barn att de vill ha en hund, medans jag säger att det vore synd om den, för då skulle den bara få lära sig cirkuskonster. Hundar har vuxna människor för att komma ut och gå och till sällskap förstås. Livet är inte som i amerikanska filmer där två hundägare möts i en park för att sedan upptäcka att de var som gjorda för varandra. Jag medger att jag skulle önska att livet vore så enkelt. Iscensätter; Jag kommer från höger, du kommer från vänster. Våra hundar nosar på varandra, hälsar, trasslar in sig i koppel. Presenterar oss för varandra. Hundarna är glada, vi är glada. Vi går till ett café.
Förvisso skall man inte ringakta någon start på en relation, men i det här svenssonsamhället är det oftast en armlängds radie som gälller och en hel del yta. Klart att jag undrar varför von Trier kläcker ut sig en så väl utstuderad kommentar på presskonferansen i Cannes häromdagen. Tänker att han måste ha mycket inom sig som inte är uppklarat. Jag tror det här kan vara spiken i kistan för den här filmskaparen som måste lida av någon inre stress och frustration. Där knäcktes i alla fall Guldpalmen för Lars von Trier, men även för hans duktiga skådespelare. En sak är säker, sådana här uttalanden är inte ett vårtecken. Stellan Skarsgård försvarar honom med att det vet väl alla att han inte är nazist, men hur skall man egentligen kunna veta när någon i den åldern gör sådana uttalanden offentligt. Att bli stolt över att vara den ende någonsin som blivit persona non grata i Cannes i stället för att få en guldpalm visar på en ytterst egocentrerad människa. Att beklaga, både för honom själv och hans omgivning. Det var inte bara dumt sagt, det var dumt tänkt herr von Trier!
Efter att ha brett ett antal mackor i morse till mina barn som skulle iväg till genrepet hamnade jag som sagt ute i solen. Några föreställningar är redan avverkade (vi har ju fler barn), men för oss snurrar det här nu på som en gammal gramofonskiva, med skolavslutningar, Jubileumsföreställningar på Operan (den10-11 juni, för den som är intresserad), Levi tar studenten och innan dess måste gräset definitivt vara klippt….. för den här terminen, hahahahaha!
Det är en konst att inte kvävas av att tänka på det yttre och samtidigt leva det inre.