De här första veckorna på sommarlovet har vi inte tänkt på någonting och det är min mirakelelexir. Barnen själva har levt utan klockans envisa minuter och jag med förstås. Bästa sättet till att få semesterkänslan att infinna sig. Bada, fotboll, kubb, golf, baka, äta, fika, leka med gamla Barbies är helt OK även för en tolv och femtonåring. Kan förstå om det utifrån verkar rörigt, men i leken bildas harmoni därför att de hinner leka färdigt, samtidigt som de lyssnar på måsarna och för att i nästa sväng ta ett dopp i sjön eller poolen.

Själv är jag övertygad om att Tehillas hyllade skådespelarinsats i Svinalängorna delvis är ett resultat av hennes möjlighet att ha fått leka. Som gamla damer brukar säga när de går förbi vårt hus och ser våra barn leka; ”Här leker de som barn gjorde förr.”

Glöm inte att sommaren är här även om det regnar lite mellan solstrålarna.

Svinalängorna kommer på Blue-Ray och DVD nu på onsdag. Köp eller hyr den!!

Vi minns nog alla vår barndoms somrar. Kommer ihåg alla varma bad. Sommarläger. Halmstad, Blötan, Mårdslycke och så glass på det. Alla vattenhinkar att bära till den lilla sommarstugan. För mig lyste solen mest hela tiden, även i regniga Halmstad. Funderar på vilka minnen våra barn själva kommer att bära med sig. Hos oss har det inte varit samma sak hela tiden. Det är inget som vi strävat efter, men jag har alltid velat att det skall upplevas mysigt ändå. När man är ledig skall det inte kännas som om man står på tå.
De senaste åren har Gotlands stränder och kullerstenar blivit våra barns somrar tack vare deras dansläger. Även om det innebär jobb och engagemang så har vi velat vara med där. Arbetsgemenskap är kul. Ingen människa mår bra av att sitta ensam på en öde ö. Visby däremot är fest och gemenskap.

Som sextonåring kände jag mig odödlig. Det farliga händer inte mig. Kontrollen var min, men jag var inte ens fyllda tjugotre när jag såg döden i vitögat. Matteus födelsedag höll på att bli min sista. Det hände så mycket och jag var så ung och nu var det livet som fick lära. När jag tänker efter hade det räckt med den hemska ansiktsförlamningen som jag fick ett och ett halvt år tidigare i samband med Temilias födelse. Ung mor drabbades av Facialis Parese då en nerv kommit i kläm i samband med havandeskapsförgiftning och den smärtan skrek i mig i över ett halvår. Jag bad en bön, två böner och flera; gode Gud hjälp mig! Tittade mig i spegeln. Grät. För halva ansiktet hängde och ingen kunde göra något mer än att försöka lindra. Jag fick lämna kontrollen. Alla fotografier från den tiden där jag var med slängde jag. Ville bara glömma, men när jag tänker på det nu, så finns det bara ett litet litet ärr kvar. Kraft från ovan tröstade mig i min stödkrage och ögonglob, men jag tror inte någon nybliven mamma i hela världen hade velat se ut och känna som jag gjorde. Kanske visades ändå den omsorgen i att min lilla tvåkilosbebis på BB var glupskast av alla. Bröstmjölken sprutade ut och ett hundra tjugo liter blev över till att mätta andra små prematura munnar! Här börjar jag på allvar att hålla ett öra mot marken och ett mot himlen.

Nu har det snart gått tjugosex år sedan dess, så purung är jag inte. Men bäst föredatumet är har inte gått ut ändå. Det innebär snarare att jag kan tillämpa mina erfarenheter på livets resa här och nu.

Jag har två stora intressen. Barn och kultur. För det mesta har dessa två inte handlat om vad jag själv skall uppnå utan snarare om andras förmågor. Det jag älskar mest är att förverkliga idéer. Göra det tillsammans med några. Alltför ofta sitter var och en i sin egen båt och kör sitt race. Men tillsammans kan vi – som det stod på vårt bröllopskort för tjugosju år sedan.

Hitta starka både musikaliska och andra uttrycksformer. Detta gör mig lycklig. Att förmedla livsglädje och inspiration. Jag har aldrig tänkt ge upp bara för att jag inte får göra TV-program. Har knappt börjat ännu. När jag växte upp tyckte min mamma och pappa att jag kunde satsa på mitt måleri, eller hjälpa behövande. Att gå på ett gymnasium för teaterintresserade blev inte aktuellt, för det fanns inte i hela Småland, där jag växte upp. När den stora studentdagen kom blev jag uppvaktad och firad stort av alla. Själv grät jag mest över att jag inte hade hittat rätt, att det skulle vara så svårt. Ingen människa i hela världen hade kunnat tolka dessa känslor åt mig. Redan här börjar en ung människa sitt sökande och jag känner starkt med alla studenter som åker runt på sina lastbilsflak i stan. Känner klumpen som finns i magen för så många. De sjunger och skriker att den ljusnande framtiden är deras även om många knappast tror på det. Jag tänker; sjung i alla fall för framtiden är verkligen Din och Din och Din. Jag vinkar och pekar på dessa okända. Det behöver inte vara sant det som står på en banderoll; ”Idag medvetslös – i morgon arbetslös.”
Alla behöver vi reflektera över livet med någon. Mycket handlar om att bli behandlad med respekt och värme, för då börjar vi blomma ut och våga ta för oss. Att vara trogen sin idé och gå sin egen väg. Jag som mogen kvinna har varit verksam och jobbat skift i många år. Som dansare hade jag gått i pension nu. Ett arbete är likafullt ett arbete, även om vi inte får så mycket i plånboken och att ha blivit skolad i god arbetsmoral är något av det bästa man kan få med sig in i vuxenlivet.
När jag ser Levi som också nu har tagit studenten, ser jag en ung man som omfamnar hela världen med stark tillförsikt och självkänsla. Snacka om att jag är lycklig. Och i morgon är det Juniors skolavslutning, så nu börjar äntligen sommarlovet på riktigt.

Träffade min coach Anne-Christine Blixt idag och det har redan gjort underverk. Tänkte, vem i allsin dar är hon, denna fantastiska människa? I sin rosa sjal som hänger runt hennes axlar utstrålar hon värme och säkerhet. Under dagen går vi bland annat igenom nyckeln till framgång och vad som är mitt mål. Hon ställer mig frågor som, vems jobb skulle jag vilja ha? Sök upp någon av dessa. Människor vill oftast dela med sig av sina erfarenheter. Sen gäller det att bestämma ett möte. Ingen blir anställd om man inte möts öga mot öga. Det låter så enkelt och jag vill. Men jag måste också lära mig att sälja mig själv. Hur svårt kan det vara när jag skulle kunna sälja mormors utslitna papiljotter? Kontakta hovet och erbjuda mina barns förmågor i olika sammanhang. Det skulle jag kunna göra om ni så väcker mig mitt i natten. Den största anledningen till att jag själv inte tycker att jag har så mycket att komma med är att det inte har funnits tid för MIG. Därför blir det svårt att sälja sig själv.
Samtidigt skäms jag inte för att mina barns lycka också har blivit min lycka. Jag har samtidigt hittat arbetsplatser och möjligheter som jag annars aldrig hade vetat om. Det är till exempel hur många människor som helst inblandade bakom en film och där finns också bland de mysigaste människorna jag har mött.
Det bästa med mig måste väl vara att jag är flexibel och en möjlighetstänkare. Det sämsta att jag har svårt att sätta ett professionellt värde på det jag gör och kan. På eftermiddagen fylls min kropp av en andäktig känsla att nu är stunden kommen. I detta lilla rum, snett emot slottet, står jag och skall presentera mig inför gruppen. Jag hämtar ett glas vatten. Känner mig inte nervös, men vet inte var jag skall börja. På handen har jag skrivit ”Visionär”, så jag säger; ”hej jag heter Nina Blad och är en visionär och drömmare”. Sen brister det. Dessa stora känslor av att stunden är inne, om så bara för mig, knackar på.
”Jag har åtta barn som jag har stöttat och hjälpt i alla år. Ikväll dansar tre av dem soloroller på Operan här intill.”
Min publik börjar leta efter näsdukar till rödgråtna mig. Jag hade förstås tänkt säga så mycket mer, men det behövs inte. För det här är jag. Mina tårar berättar om min hängivenhet och passion. Jag skulle tro att det är det förväntansfulla som stockar sig.
Drömmar är till för att infrias. Jag tror att de signalerna gick fram.
Ett är säkert när jag börjar närma mig 70 tänker jag vara som hon!

Precis som så många andra har jag börjat läsa Tigermammans Stridsrop. Det jag spontant känner när jag håller i boken är att vem vill inte att sina barn skall lyckas här i livet? Ett liv att förvalta. Man kan tycka vad man vill om mitt bokskrivande. Bidde det inte ens en tummetott? Det bidde ingenting. Jag kan skratta åt mig själv. När jag började skriva Mamager, var det snarare som en dagbok. Något för oss att minnas. Ord och texter att fiska upp det vi varit med om under resans gång. Jag tävlade med boken och det gick bra, men i och med att jag inte vann så fortsätter kastrullerna att puttra på och även jag har svårt att hinna med. Jag borde, jag skulle skicka till ett bokförlag för lektörens utlåtande var helt okej. Därför är det bra att Amy Chua har fått sin bok i tryck för det får mig att vässa klorna och ingen har någonsin sagt att professorer är de bästa föräldrarna. Mitt budskap till mina barn har alltid varit om Du vill så kan du. Men för att komma någonstans krävs det tid och uthållighet vilket område än din talang finns inom. Det går inte bara från den ena dagen till den andra för att mejsla ut precision och till skönhet behövs i många fall ett helt liv, men ju fortare vi börjar desto längre tid har vi ju på oss.
Det är sådana tankar jag tänker när jag ligger i min hammock på denna söndagsförmiddag och Tehilla kommer med nybakade macarons och min själ gungar med. För mig handlar det inte om att stöpa barn i en form och schwich in i ugnen, eller att få fram en bättre kopia av sina föräldrar. Det handlar om att hjälpa varandra att hitta sitt personliga uttryck. Dessutom tycker jag inte att konst i allmänhet skall vara skilt från vår vardag. Kort och gott är det livet i stort som är en konst. Sen kanske inte god smak och livskvalitet betyder samma sak för dig som för mig. Därför vill jag trots allt ge några timmar till att läsa Amy Chuas bok. Pekpinnar har däremot inte varit vår melodi utan snarare den mänskliga omtanken precis där vi är. Det är fullt möjligt att hitta sin väg.