Jag blir både arg och frustrerad. Tiden räcker inte till och inte pengarna heller. Skall jag då bli som ”alla andra” som klagar och säger med lite bitter underton; ”jo tack, det rullar på” eller ”jämna plågor”. Man tänker så mycket, men det blir så lite.

En morgon möts jag av tidningsrubriken, som visserligen är avsedd för Kronprinsessan och hennes Daniel, men jag tar till mig det som en uppmuntran och hälsning; ”Nu vänder livet blad” och jag sätter in ett stort B på Blad. Det behövs alltså inte mer för att väcka min mentala kraft som för tillfället hade legat och slumrat till. Men det står faktiskt så. Jag ögnar igenom tidningen och möts av ytterligare orden ”VÅGA VARA BÄST!” Jag tackar allra ödmjukast. Tror jag bildar Facebookgruppen VVB på en gång.

För tillfället har jag inte bestämt mig för om jag skall ta statistrollen som strippa eller argsint slaktarkvinna, eller börja som hotellstäderska. I så fall duger endast femstjärniga.

För att nu hålla fast detta uppväckta mod tittar jag på bilder på mina barn när tre av dem dansar som solister i Balettskolans stora jubileumsföreställning på Operan. Hur många gånger händer det att tre syskon står i första raden vid applådtacket på Operan, eller på någon annan stor nationalscen för den delen?

Måste jag då som åttabarnsmor lägga mina egna ambitioner på hyllan för att klara mitt dagliga bröd? Eller skall jag göra som Junior säger, satsa på att bli krokimodell och ge ut den där boken!!! Det är som bekant från barn och dårar som vi skall höra sanningen.