Jag blir både arg och frustrerad. Tiden räcker inte till och inte pengarna heller. Skall jag då bli som ”alla andra” som klagar och säger med lite bitter underton; ”jo tack, det rullar på” eller ”jämna plågor”. Man tänker så mycket, men det blir så lite.
En morgon möts jag av tidningsrubriken, som visserligen är avsedd för Kronprinsessan och hennes Daniel, men jag tar till mig det som en uppmuntran och hälsning; ”Nu vänder livet blad” och jag sätter in ett stort B på Blad. Det behövs alltså inte mer för att väcka min mentala kraft som för tillfället hade legat och slumrat till. Men det står faktiskt så. Jag ögnar igenom tidningen och möts av ytterligare orden ”VÅGA VARA BÄST!” Jag tackar allra ödmjukast. Tror jag bildar Facebookgruppen VVB på en gång.
För tillfället har jag inte bestämt mig för om jag skall ta statistrollen som strippa eller argsint slaktarkvinna, eller börja som hotellstäderska. I så fall duger endast femstjärniga.
För att nu hålla fast detta uppväckta mod tittar jag på bilder på mina barn när tre av dem dansar som solister i Balettskolans stora jubileumsföreställning på Operan. Hur många gånger händer det att tre syskon står i första raden vid applådtacket på Operan, eller på någon annan stor nationalscen för den delen?
Måste jag då som åttabarnsmor lägga mina egna ambitioner på hyllan för att klara mitt dagliga bröd? Eller skall jag göra som Junior säger, satsa på att bli krokimodell och ge ut den där boken!!! Det är som bekant från barn och dårar som vi skall höra sanningen.
Jag går gärna med i gruppen om jag får Nina =) tittar in här på bloggen varje dag!
Kram, Katie
Jag tycker du ska göra som Junior säger…haha, bli krokimodell! Grymt coolt ju. 🙂
Skämt å sido. Du måste vara väldigt nöjd och stolt över vad du och dina barn åstadkommit. För de hade ju aldrig klarat detta helt och hållet utan dig, eller hur!? Och du hade ju förmodligen inte klarat det utan dem heller…
Thumbs up for the Blad´s family! 🙂
Pst…jag har lagt mina ambitioner som airbrush artist åt sidan, medan mina barn behöver störst uppmärksamhet. Jag får ta igen det när de träffar flickvän/pojkvän (om sisådär 100 år eller nåt) och lämnar mig och mannen med massor av ledig tid.
Tack fina du!!!
Härligt att bli uppmuntrad av dig. Precis vad jag behövde. Det finns så många moln som virvlar upp. Denna höst är det faktiskt dax för mig att ta ett nytt kliv. Även om det fortfarande finns att göra här hemma så finns det fler som är duktiga på att sköta diskmaskinen. Hehehe !!!! Det är en förmån att se varandra utvecklas och få röra vid konstnärliga uttryck. Vi behöver ju alla både lite Mozart och Rockenroll i vardagen!!!
Du verkar iallafall ha fattat att det här med barn är en del av livet och att det alltid går fler tåg. Good!
Själv var jag och hämtade Junior tidigare i skolan då han var hängig. På vägen hem stannade vi till och köpte fransk mandarin lemonad på Cajsa Warg! och livet kändes så där mysigt igen. Myspys Nina
Åhh…jag och en kollega pratade härom dagen om vad mysigt det faktiskt är att vara hemma för vård av barn (om man bortser från de timmar som de kräks väldigt intensivt vid magsjuka då förstås….)
Det är egentligen den enda “tillåtna-riktigt-LEDIGA-ledigheten” då man inte håller på med massa andra “måsten” utan tillägnar hela dagen åt mys i soffan med film, spel, glass och kanske till och med lite godis (hoppsan)tillsammans med sjuklingen.
Jag vet att mina barn uppskattar de dagarna enormt (kanske för att de får denna odelade uppmärksamhet, det är verkligen mys och för att det inte händer så ofta).
Det här att ta dagen med ro verkar vara på tapeten för oss alla. Att kunna varva ner när det är som mest brukar inte barn lyssna på. De får feber! Vilket är ett bra system som också skyddar deras ambitiösa fantastiska föräldrar ,så att de hinner äta glass i soffan en hel dag! Min pappa kom alltid hem med matlåda och serietidning när jag var sjuk som liten. ( Vi hade restaurang) Visad omsorg är det bästa en liten människa kan få med sig genom livet.