Jag har fel ålder. Skickar jag in en ansökan till ett jobb har jag nu förstått att jag sorteras bort innan jag ens får en chans att visa vem jag är. Eller är det för att jag har ”åtta ungar” och då blir det väl inget gjort?
Men jag skiter i det, för i tanken är jag redan på väg med Tehilla för att plocka hem en Oscarstatyett. Skratta ni för jag vet att skratt och gråt, talanger och passion måste ner i kvarnen för att malas. För att därifrån se ett annat ljus och perspektiv. Frågan är bara hur långt vi själva är villiga att gå. Den konstnärliga resan är aldrig enkel. Finns det ens tur och retur?
Samtidigt är det ett privilegium, tänker jag när vi sitter denna lördagseftermiddag på Kungliga Operan. Levi som fått sin anställning där direkt efter gymnasiet har nu fått ett av världens roligaste arbete. Här dansas Svansjön för fulla hus av Kungliga Baletten och det syns lång väg att pojken har hamnat rätt. Så här gläder han både sig själv och sin publik. Finns det då något bättre än att veta att sitt barn är där de vill vara? Nej.
Dirigenten Fillippe Béran står framför mig och ser nyförälskad ut när han leder kungliga hovkapellet. Den lusten smittar av sig till mig. Jag har just kommit fram till att det måste vara hälsosamt att titta på balett. Inte bara för att tid och rum stannar utan av all den harmoni som flödar fram ur hela skådespelet.
Sen är det inte så farligt att Svansjön tar tre timmar och tjugo minuter av mitt liv. I pausen mellan akterna passar vi på att smita upp på guldfoajéns stora terrass, som glimrar i solskenet. Här skulle man vilja fira sin femtioårsdag.
I morse när jag öppnar tidningen och läser reportaget om Camilla Läckberg blir jag åter inspirerad. Någonstans hoppas jag ju också att få kunna försörja mig på skrivandet.
Idag skall jag göra äppelmos.
Fast jag börjar med brunch på bryggan med smörstekta kantareller och Janssons.
