Den här veckan är det sportlov och jag är tacksam att jag slipper stå och köa i en massa stressiga backar. Allt har förstås sin tid, men just nu passar det inte att åka iväg. Man får påminna sig själv om att det här ”just nu” inte blir till en vana.
I morse på väg in till Filmhuset satt jag och skrev lite på olika idéer. Jag håller på att bli galen på mig själv. Traggla och träla utan belöning. Fast just här på tåget in till stan så känner jag ”yes, jag kan” och det har jag den lilla nya prinsessan Estelle att tacka för. Hon gav mig rejält med energi. I torsdags smet jag från skolan för att lyssna på dubbla saluten. Fyrtiotvå skott. Jag förstår mig inte alls på dem som inte tycker att det är roligt med våra kungligheter. I fredags vara jag i kammarsalen på Kungliga slottet och gratulerade till Sveriges nya prinsessa. Jag vet att det kan låta nördigt, men det där glädjeruset satt i ett par dagar.