Det finns så mycket åsikter om hur en kvinna eller en mamma skall vara. Det här med att leva som projektledare/agent/manager med sina barn som klienter är tabu i Sverige. Själv brukar jag säga att jag inte kommer till skott med någonting. Då påminner Tobbe mig om allt som hänt de senaste tio-femton åren och han säger att det aldrig hade inträffat om inte jag hade trott på och jobbat för det.

Det betyder inte att det här skulle vara bästa eller framför allt inte den lättaste vägen att gå. Det handlar heller inte om att inte kunna släppa kontrollen eller att leva sina drömmar genom sina barn, om någon skulle tro det.  Men man måste ändå inse att det alltid finns någon vuxen i bakgrunden om ett barn börjar satsa på något som leder vidare. Är det inte en förälder så är det en tränare som upptäcker en talang eller extra drivkraft hos någon, men helt själv blir det inget. Det finns alltid coacher runt omkring om någon förverkligar sin dröm, så varför betraktas det fortfarande som så suspekt i Sverige när föräldrar engagerar sig. Men den som bjuder på sig själv för sina barn kommer att se att deras leenden också smittar av sig på andra. Det är en positiv smitta, som jag gärna sprider.

Tiden finns tillgänglig till så mycket mer än vad man tror i sitt inrutade liv. Därmed påstår jag inte att livet är det lättsammaste alla gånger. Just nu ligger min mamma på sjukhuset och har både haft hjärtstillestånd och har en propp i lungan. Samtidigt var vi igår med Tehilla på hennes första ridlektion på Håtuna ridskola inför inspelningen av den Norska storfilmen Victoria, där hon skall spela lillasyster till Bill Skarsgård. Vi hade även med hennes medspelare Daniel, som också skall vara hennes bror i filmen och behöver lära sig rida. En helt underbar stund. Nästa gång tar jag med mig varm choklad och bullar.

Igår firade vi Earth Hour med disco i köket och lite allmänt Blad-små-kaos. Det var i första hand de yngre barnen som bett mig om att göra något. ”Behöver vi inte alla något mysigt i kväll, mamma?” lät det.  Som den festfixare jag är så drog jag på lite i gasen. Dock inga märkvärdigheter och dyra inköp. Ljus hade vi redan massor av i skåpet. Medan vi fixade till fick alla andra se en film. När klockan började närma sig halv nio öppnade diskot. Entusiastiskt hade vi riggat med batteridriven musikanläggning och körde Roxette i fullt ös. Tanken slog mig att det skulle nog ha gått att sälja exklusiva biljetter till detta lilla köksevenemang. Dans och mat i hemmiljö. Det är väl sådant de gör i New York.

Själv tycker jag inte att den här typen av manifestationer är oviktiga, utan det är bara nyttigt att frigöra positiv energi och glädje så fort vi får tillfälle. På kvällen äter vi spagetti med köttfärssås, glass med nykokta hallon, popcorn och choklad. Sådant som vanligt folk har i kylskåpet. Kvällen avslutas med ett roligt spel i skenet av alla våra ljus i köket. Hög ljudnivå ja, men här finns det hörselkåpor.

Man kan förstås tänka att det inte gör någon skillnad en sådan här kväll för jorden, men jag är av den uppfattningen att alla ljusa manifestationer påminner oss om att vi skall vara rädda om världen. Jag tackar Jordemor för att vi tog oss tid och kunde skapa en magisk kväll att minnas.

 

PS. Kanske får vi sen se en miljöminister därför att en nioåring bara ville prata om jordens energiförsörjning. Kul och trevligt hade vi och med det kommer man långt.