Igår var jag med om att ordna ett midsommarfirande för etthundratrettio personer. Det finns alldeles för många som känner sig ensamma när stan blir tom och som både har för höga krav på sig själva eller svårt att hänga med.
Tanken slog mig en solig eftermiddag att vi ordnar en midsommarfest ute på Guds tumme, på Lindholmen och öppnar dörren för de som vill komma.
I julas var jag och min familj värdar för ett stort firande i S:ta Clara inne i City. En succé som bytte tomhet till glädje!
Nu var vi några arbetsmyror som återigen gav plats för många på en dag som, precis som julafton, är förknippad med familjen och de närmaste. Men vem är jag att säga att man skall vilja och våga bland krossade själar. Samtidigt så tror jag på att varma människor kan värma en frusen. Hur länge ska man behöva gå omkring och ångra sitt liv? Det får vara slut med sådant tänker jag. Vi handlade in mängder av mat och de som kunde tog med sig något. En stor sommarbuffé med sill, lax m.m. dukades upp och Evert Taube sjöng i bakgrunden. Frukt, godis och hembakat fanns förstås också. Runt 25 tårtor radades upp! Och 40 liter jordgubbar och glass!! Hur mycket kaffe vi kokade har jag tappat räkningen på!
Utanför huset under parasollet hade vi bröd ost och dricka. Vi inledde med maten. Livet är roligare som mätt vare sig du är rik eller fattig. Sen var det dans kring midsommarstången och tipspromenad. Gevärsskytte och chokladhjul. Vår fina präst avslutade senare kvällen med orden; ”säg så ofta du får tillfälle de små orden ’jag uppskattar dig’ och sluta aldrig vara närvarande!”
Att göra något betydelsefullt för andra är det bästa jag vet. Vilken tur att fler tycker detsamma.
