Vi är nu på väg in i advent och för mig har det blivit som en liten tradition att dokumentera det som händer, speciellt så här i december. Det startade då jag för några år sedan skrev boken Mamager och publicerade ett kapitel om dagen som en lucka i en adventskalender på författarsajten Kapitel1.se. Mamager skrevs inte för att skrytsamt framhålla mig själv utan snarare för att bevara minnena och kunna blicka tillbaka på upplevelser som har berikat livet. Allt det som jag är mycket tacksam för.
Varje människa behöver reflektera över saker i livet som gör dem glada och stolta.
Åren går och barnen växer. Alla mår bra av att vidga sina vyer. Nu känns det i luften att något mer behöver hända. Det känns som att jag har tjatat om det här de senaste tio åren. Åttabarnsmamman tycker om utveckling och hatar stagnation, och om jag lutar mig tillbaka och bara är nöjd med allt som verkligen har hänt så blir jag rastlöst. Status quo är inget för mig. Samtidigt vägrar jag att jaga efter lycka. Bästa sättet är att vara öppen och disciplinerat jobba på och ta livet som det kommer. Något annat hade inte funkat här hemma.
Tänket att det är nu eller aldrig som gäller skapar bara stress. Tänk i stället att det alltid kommer nya möjligheter och dröjer de så var med och skapa dem själv.
Som nu: Kan det vara möjligt att hitta en ny utmaning på tjugofyra dagar? Det återstår att se…