Med tre föreställningar att gå på nästan samtidigt och två föräldrar är det bara att erkänna att man skulle behöva vara fler. Men just nu finns det inget annat att göra än att gilla läget. Hoppar upp på köksbordet och ger stressen en knuff. 1-0 till mig. Här är det jag som är herre på täppan. Surpriser ger mig ny energi!!!!!
Avslutningar i december är som att ligga i hårdträning inför maraton. Samtidigt är det här det bästa livet jag vet. Lite som julafton, när barn och ungdomar får visa upp vad de har lärt sig under en termin genom att öppna sig själva. Vi har levt så här i snart tjugofem år, så det mesta sitter ändå i ryggmärgen. Jag har gjort sill, rullat köttbullar och städat också. Ändå känner jag att jag knappast hade orkat det tempo som vi hade för tio år sedan i den här åldern som jag är nu. Håller jag på att tappa stinget?
Till dig som har mindre barn säger jag; Glöm inte bort att njuta i stunden och fånga så många ögonblick som möjligt.
Ikväll dansade Rufus på en Välgörenhetsgala för Indiska barn: