Vi får vara nöjda med det som är när det inte är som det ska. Mycket av den attityden formade mig som barn av mor och far, men ibland känns det liksom för mycket. Människan är alldeles för komplex för att rutas in.

Stack in till stan för att prata om vad vi ska göra för de ensamma i jul. Jag har aldrig ångrat att jag har lagt ner hela min själ och allt engagemang för min familj. Jag känner mig rik på så mycket, men i juletid behövs det mycket av det mesta. Det kan inte hjälpas.

Egentligen är det rätt konstigt. Jobb finns det gott om, så ingen skulle behöva vara utan precis som det egentligen finns så mycket pengar i världen så att ingen skulle behöva vara fattig. Stan vimlar av tiggare. Så här ska inte människor behöva ha det.

När jag kom hem i kväll stod maten redan på bordet. Jag har underbara barn. Den saken är klar. Alla borde få ha det så.

 Idag bjuds ni på en musikvideo som vi gjorde för många år sedan med alla barnen.

I morse låg hela Storstockholm inbäddat i snökaos. Jag föreslog lite klämkäckt att mina kids kunde låtsas vara Barnen från Frostmofjället när de drog i väg till skolan. Tioåringen protesterade och tyckte att det skulle vara skolförbud sådana här dagar, när inte ens hunden ville gå ut. Tjejerna utbrast enstämmigt ”Du mamma är inte klok!” fast när de såg att det hjälpte för att få med lillebror så hängde de på. Fantasin är en bra tillgång i alla lägen.

Själv gav jag upp efter en timmes febrilt snöskottande och gick in till mina nykokade brända mandlar i stället.

Brända Mandlar (tar ca 15 minuter av ditt liv att göra)

1 påse sötmandlar
1,5 dl strösocker
0,5 dl vatten

Vatten och socker kokas upp. Därefter tillsätter man mandlarna. Koka tills det börjar knäppa lite i dem. Rör hela tiden tills sockret blir vitt och smuligt.

Ta av kastrullen och skrapa ut mandlarna på ett bakplåtspapper. Separera nötterna så att de inte fastnar i varandra. Strö på lite florsocker så ser det extra fint ut.

 

Även i snökaoset går det fyllas av musik:

Har funderat idag om det inte borde vara på tiden att inrätta en #slowday. Förr i tiden var Söndagen en sådan dag. Vilodag låter omodernt och en gång i veckan kanske inte funkar, men det är bara att erkänna att någon gång behöver vi alla vila. En Slowday skulle kunna vara en hyllning till den välbehövliga vilan.

Vitsen är att en människa ska få känna efter hur skönt det är att inte vara stressad. När man hör på Nyheterna att barngrupperna i förskolan är så stora att barnen inte vet vad alla heter, så borde vi väl göra någonting?

För snart två månader sedan drabbades farfar/svärfar av en svår hjärtattack. Efter intensivvård och eftervård på sjukhuset så fick han idag bo hemma igen. I fredags var jag på en väns begravning. Han blev bara 62 och idag har jag pratat med en av mina vänner vars man har drabbats av en svår tumör. I värsta fall har han bara några månader kvar. Döden tar ingen hänsyn. Jag har alltid hatat den, men vem gör inte det? Detta med att en människa upphör att existera här på jorden och att närvaron av den människan är slut. Tomhet!

Jag har blivit påmind de senaste veckorna om livets skörhet och att vi inte ska leva snabbare än att vi hinner med varandra. Ta en #SLOWDAY så fort du kan!

Dagens film är en påminnelse om att vi kan göra mycket tillsammans.

Tillsammans gör vi skillnad.

Blev så glad när Zacharias hade varit ute och shoppat lite målargrejer. Han kände att det var dags att ta tag i sitt måleri igen. Som pojke var han helt fantastisk.

Det som händer på scen är ofta en miniatyr av det som sker i samhället. Därför är det betydelsefullt att både se och medverka. Själv har jag gått med barnen på koncerter och barnteater sen de var riktigt små. Vi har prioriterat det och att barnen också skall få möjlighet att skapa. Det är ett medvetet val.
Därför blev jag extra glad när Nyhetsmorgon hörde av sig till mig i morse och frågade om jag vill medverka i ett samtal om barnuppfostran. Jag sitter inne med en hel del praktisk erfarenhet, eller rättare sagt VI, så jag föreslog att även Tobbe skulle hänga med också. För tillsammans är vi oslagbara. Nu tog jag väl i kanske, men i alla fall.

Barn är oslagbara och det ligger oss varmast om hjärtat. Hade vi varit en hockey- eller fotbollsfamilj hade ingen direkt lyft på ögonbrynen för att alla håller på med idrott. Bara just för att det handlar om artister, så får man genast höra att man pushar, lever genom sina barn, med mera, bla, bla, bla…

För oss handlar det väldigt mycket att utvecklas som människa redan som liten och den lycka som det medför. Stor scenkonst uppstår inte först på de stora scenerna som Dramaten och Kungliga Operan utan börjar långt tidigare, i se små sammanhangen. Glädjen och självförtroendet går oftast hand i hand och är nyckeln till hur fortsättningen kommer att se ut. Att lyckas genom vassa armbågar skapar inte den glädjen.
Jag har aldrig velat göra saker mot någons vilja, men däremot är jag en baddare på att erbjuda möjligheten till mina barn och andra som jag stöter på.

Idag värmer vi oss med en sommarvideo från 2006. Vi drev en kiosk på Gröna Udden och skapade lite kulturaktiviteter i samband med det …

 

Skrattar fortfarande efter musikalen ”Ingvar” som gick på SVT igår. Ni som inte redan sett den måste se den. Handlar om Ikea och Dan Ekborg spelar Ingvar Kamprad. Det var en suverän ensemble.

Första advent firar jag helst i Klara Kyrka med pompa, stämning och värme där alla kan vara med. Efteråt var det glöggmingel på kyrkbacken. Nu har det åter blivit dags att dra igång förberedelserna för julaftonsfirandet. Hur det än är får jag mest utfört när det är uppförsbacke… – ingen ska behöva känna sig ensam och utanför.

Stötte på en skådis och journalist idag och vi snackade en stund. Han fällde de där vanliga kommentarerna som nästan alltid dyker upp när jag pratar med någon jag inte känner:

–          Men är du säker att alla barnen verkligen VILL hålla på med alla de där sakerna?

–          Har du åtta barn? Nej det kan jag inte tro.

–          Svar: JA JA JA!!! Sen körde jag på i högsta knyck.

–          Att det ska vara så svårt att fatta att vi måste få vara som vi är och att mina barn har trivts i att få vara i en kreativ miljö. Vad de sedan gör av det som vuxna är upp till var och en. Det här livet med barnen har i alla fall hållit mig levande.

I morse åt vi nybakade lussebullar som Tehilla hade gjort. Och tomtegröt och tände första ljuset. Vi trodde att det skulle bli en stillsam adventsmorgon, men som ni alla säkert vet så blir det inte alltid som vi tänkt oss. Gasen tog slut mitt under grötkoket och en vattenledning sprack i köket. Det är väl tur att galoscherna sitter på nästan jämt. Remember!! En drake lyfter i motvind.

Hoppas ni alla har fått en adventskram idag?!

Om inte så kommer en här.

KRAAAAAAAM från mor i stugan

Vi saknar Levi som är i Toronto och dansar. Så på första advent får ni en hälsning från honom:

 

Vi är nu på väg in i advent och för mig har det blivit som en liten tradition att dokumentera det som händer, speciellt så här i december. Det startade då jag för några år sedan skrev boken Mamager och publicerade ett kapitel om dagen som en lucka i en adventskalender på författarsajten Kapitel1.se. Mamager skrevs inte för att skrytsamt framhålla mig själv utan snarare för att bevara minnena och kunna blicka tillbaka på upplevelser som har berikat livet. Allt det som jag är mycket tacksam för.

Varje människa behöver reflektera över saker i livet som gör dem glada och stolta.

Åren går och barnen växer. Alla mår bra av att vidga sina vyer. Nu känns det i luften att något mer behöver hända. Det känns som att jag har tjatat om det här de senaste tio åren. Åttabarnsmamman tycker om utveckling och hatar stagnation, och om jag lutar mig tillbaka och bara är nöjd med allt som verkligen har hänt så blir jag rastlöst. Status quo är inget för mig. Samtidigt vägrar jag att jaga efter lycka. Bästa sättet är att vara öppen och disciplinerat jobba på och ta livet som det kommer. Något annat hade inte funkat här hemma.

Tänket att det är nu eller aldrig som gäller skapar bara stress. Tänk i stället att det alltid kommer nya möjligheter och dröjer de så var med och skapa dem själv.

Som nu: Kan det vara möjligt att hitta en ny utmaning på tjugofyra dagar? Det återstår att se…