När man sitter i direktsändning känner man sig ganska ovan med situationen. Det här var ju också första gången, så jag ska inte vara för hård mot oss. Det svåra är att tanken inte hinner slå rot innan man måste svara. Tiden räcker inte till. Men det var väldigt lugnt och småmysigt i studion, så det här går att lära sig. Det märks förstås att det inte går att tänka i många sekunder innan man svarar eftersom det inte finns utrymme för det. Jag tycker framför allt att barnuppfostran har med närvaro att göra och det hade jag gärna velat få fram bättre.
Jag tycker att det här var jätteroligt. David Eberhard var en trevlig bekantskap. Vi hade säkert kunnat sitta i timmar och prata om det här.
För att utveckla lite av det vi pratade om i TV så delar jag med mig av ett kapitel ur min bok Mamager:
Hitta dig själv – tillsammans
Om det nu är så att det är i motstånd som draken lyfter borde vi kanske vara glada när det går oss emot.
Personligen tycker jag inte att alla utmaningar är lika roliga eller känns speciellt uppmuntrande. Jag har inte den livssynen att vi skulle lära oss bäst när vi möter motgångar. Det kan vara tröttsamt att veva för att hålla motorn igång. Men vi måste tro på sättet som vi har valt att uppfostra våra barn och leva som familj med varandra, samtidigt som man är beredd att ompröva sina hållningssätt. Det handlar ju ändå om relationer och om fria viljor. Det är som ett husbygge där förutsättningarna ibland kan förändras och man måste rita om ritningarna eftersom materialet lever sitt eget liv.
Är det kanske den fria viljan som ger den inre styrkan? Vi föds med den och den önskar inget hellre än att växa med oss genom åren. Det är kanske det som gör att syskon kan bli så olika och se saker från så skilda perspektiv. I ett samhälle som framhåller individen så mycket som dagens, blir det därför svårt att samtidigt försöka skapa något som heter familj. Vi blir lätt isolerade öar utlämnade till vår egen väg.
Att försöka göra något tillsammans betraktas ibland med misstänksamhet som att man skulle göra våld på var och ens individuella väg. Nog har vi fått höra både en och annan gång; ”Men alla kan väl inte vara intresserade av musik och dans?”, men i vårt fall är det så. Vad är det för konstigt med det? Det är väl ingen normal förälder nuförtiden som vill att sitt barn skall leva efter mammas eller pappas önskemål hela livet.
Därför måste varje kärleksfull förälder ge sitt barn möjlighet att hitta sin väg, men kunna vägleda när sökandet kör fast. Jag har lärt mig mer som mamma och människa än något annat, genom att ha en öppen dialog med mina barn. Fler än jag kan ju intyga att det kan vara väldigt tröttsamt att argumentera och bryta starka viljor mot varann där alla skall få plats.
Trots att jag värderar det individuella, finns det något betydelsefullt i en gemensam hållning i hänsyn och respekt till varandra. Det är just det som har gjort att barnen har en stark syskonsammanhållning, som jag tror att de kommer att ta med sig när de bygger sina egna relationer. På så sätt blir det fler som inkluderas i detta. Det är därför jag tycker att det är bra att ha ett gemensamt intresse att samlas kring. Det kan vara vad som helst. Vi har haft glädjen att få musikaliska barn, men de har också fått odla den förmågan och tyckt om det