När man sitter i direktsändning känner man sig ganska ovan med situationen. Det här var ju också första gången, så jag ska inte vara för hård mot oss. Det svåra är att tanken inte hinner slå rot innan man måste svara. Tiden räcker inte till. Men det var väldigt lugnt och småmysigt i studion, så det här går att lära sig. Det märks förstås att det inte går att tänka i många sekunder innan man svarar eftersom det inte finns utrymme för det. Jag tycker framför allt att barnuppfostran har med närvaro att göra och det hade jag gärna velat få fram bättre.

Jag tycker att det här var jätteroligt. David Eberhard var en trevlig bekantskap. Vi hade säkert kunnat sitta i timmar och prata om det här.

 

För att utveckla lite av det vi pratade om i TV så delar jag med mig av ett kapitel ur min bok Mamager:

 

Hitta dig själv – tillsammans

Om det nu är så att det är i motstånd som draken lyfter borde vi kanske vara glada när det går oss emot.

Personligen tycker jag inte att alla utmaningar är lika roliga eller känns speciellt uppmuntrande. Jag har inte den livssynen att vi skulle lära oss bäst när vi möter motgångar. Det kan vara tröttsamt att veva för att hålla motorn igång. Men vi måste tro på sättet som vi har valt att uppfostra våra barn och leva som familj med varandra, samtidigt som man är beredd att ompröva sina hållningssätt. Det handlar ju ändå om relationer och om fria viljor. Det är som ett husbygge där förutsättningarna ibland kan förändras och man måste rita om ritningarna eftersom materialet lever sitt eget liv.

Är det kanske den fria viljan som ger den inre styrkan? Vi föds med den och den önskar inget hellre än att växa med oss genom åren. Det är kanske det som gör att syskon kan bli så olika och se saker från så skilda perspektiv. I ett samhälle som framhåller individen så mycket som dagens, blir det därför svårt att samtidigt försöka skapa något som heter familj. Vi blir lätt isolerade öar utlämnade till vår egen väg.

Att försöka göra något tillsammans betraktas ibland med misstänksamhet som att man skulle göra våld på var och ens individuella väg. Nog har vi fått höra både en och annan gång; ”Men alla kan väl inte vara intresserade av musik och dans?”, men i vårt fall är det så. Vad är det för konstigt med det? Det är väl ingen normal förälder nuförtiden som vill att sitt barn skall leva efter mammas eller pappas önskemål hela livet.

Därför måste varje kärleksfull förälder ge sitt barn möjlighet att hitta sin väg, men kunna vägleda när sökandet kör fast. Jag har lärt mig mer som mamma och människa än något annat, genom att ha en öppen dialog med mina barn. Fler än jag kan ju intyga att det kan vara väldigt tröttsamt att argumentera och bryta starka viljor mot varann där alla skall få plats.

Trots att jag värderar det individuella, finns det något betydelsefullt i en gemensam hållning i hänsyn och respekt till varandra. Det är just det som har gjort att barnen har en stark syskonsammanhållning, som jag tror att de kommer att ta med sig när de bygger sina egna relationer. På så sätt blir det fler som inkluderas i detta. Det är därför jag tycker att det är bra att ha ett gemensamt intresse att samlas kring. Det kan vara vad som helst. Vi har haft glädjen att få musikaliska barn, men de har också fått odla den förmågan och tyckt om det

På sista tiden har vi nämnt här hemma att jag och Tobbe ska till TV4:s Nyhetsmorgon den tredje januari. Så idag vid frukosten när jag sa att i morgon gäller det, så var det lika fullt ett ljushuvud som klämde ur sig: ”Va, ska ni va med i TV?”.

Av det drar jag slutsatsen att det som verkligen ska gå in i en människa oftast behöver än längre tids nötande för att gensvar ska väckas. Det, bland annat, hoppas jag kunna prata om i morgon. Att uppväxtmiljön verkligen spelar in för vad vi gör med våra liv. Ingen liten person ska bli uträknad när det finns så mycket roligt att hitta på.

Drömmar behöver inte alltid vara realistiska. Vi har uppmuntrat våra barn att drömma stort och själv har jag tänkt att vad kul det skulle vara att komma till Nyhetsmorgon någon gång. Det finns förstås tusentals människor som har något att säga, men just i det här fallet råkade jag passa ypperligt för det de skulle prata om, eftersom jag har älskat att ta tillvara på barnens talanger och möjligheter under så lång tid. Barns kreativitet intresserar mig mycket. Jag har fått vara med om att hjälpa mina barn att hitta sin kreativa ådra.

Så imorgon kan du slå på teven halv tio så hittar du mig där! Lite pirrigt känns det allt.

I eftermiddag har vi varit och hälsat på lilla nya barnbarnet som föddes igår.

 

Så här på årets första dag, så önskar jag bara att få leva på.

Nu väntar framtiden som ett oskrivet blad. Det är i alla fall så vi brukar säga till varandra sista dagen på året. För vi vill så gärna mena och hoppas att det ska vara så, att nu finns det en ny chans! Jag tror att det behövs mer än en tanke även om det börjar där. Det finns milliontals människor som både längtar efter och behöver en förändring. Jag kan tycka att det är något skrämmande över att tiden går och inte mer blir just förändrat. Ingen vill bli överkörd av tiden eftersom vi mår bäst när vi äger den. Ändå tycks det vara det som människan i det stora hela mest har tappat bort. Så förutom mat till alla som svälter, kläder och någonstans att bo och fred på jorden, så önskar jag dig Tid att hitta dig själv 2013 och ett år då vi hjälper varandra.

Vi firade nyårsafton med hela huset fullt av tonåringar och uppiggande energi.

Fick ett fint tips av en vän som jag lärt känna på Twitter. Så idag letar jag reda på en stor burk. Däri ska jag lägga en lapp varje dag under 2013 med något som jag är glad och tacksam för. Något som hänt under dagen. Ord som gjort verkan.

“inte så särskilt ensam mamma…”

 

 Landgångar tycker jag passar bra.
När vi går in i ett nytt år.

 

 

 Önskelampor till alla.

 

 

 Flickorna hade gjort en stor, fin glassbomb.

 Festligt och alkoholfritt förstås.