Vi människor tycks tro att vi oftast är sämre än vad vi egentligen är. Detta gäller dock ej det auktoritära släktet. Jag blir till exempel väldigt provocerad av just den människotypen. Auktoritära typer som har bestämt sig för att de alltid har rätt. Obs. Det går att avläsa redan i tonfallet och kroppshållningen.
Behöver vi då inte ha föräldrar, poliser, lärare, domare och politiker i vårt samhälle? Någon som handlar efter en tanke och sanning. Är det farligt att sätta ner foten rentav? Oh, ja. Det kan vara livsfarligt. Leda till både utbrändhet, högt blodtryck eller obotligt instagrammande. Har ingen bett just dig att göra det är det lika bra att låta bli. Det är en uppgift som jag blir anförtrodd. Det är således inte bara att ta på sig denna kostym.
Går det att lära sig att uppfostra barn eller blir det ytterligare en roll? Frågorna äro många. Jag började skolan 1971 och fick en mycket auktoritär sträng fröken. Efter tre år av pekpinnar, rappslag i bänken och förnedring hade jag fått nog. Med ett knäckt självförtroende började jag fyran. Behöver jag säga att jag hatar auktoriteter. Under hela min skolgång fanns det hotfulla lärare som önskade sätta den spralliga Nina på plats. Undantaget är dock magister Alf i fyran till sexan. I det klassrummet kom både leken och roliga timmen tillbaka.
Jag känner lätt in situationer där det blir fel och många gånger står jag undrande över då vuxna skyller det som händer på barn och ungdomar. Klart det kan gå trögt att lära sig när vuxna missbrukar sin auktoritet. För det är väl fortfarande lärarens ansvar och jobb att lära ut? Här spelar det ingen roll vem vi är. Lärare eller förälder. Alla måste visa respekt för den enskilda individens personlighet. Annars blir du nedhackad som en chilli i grytan. Dessa självpåtagna auktoriteter kan dra dit pepparn växer.
När jag blev mamma kändes det väldigt naturligt. Jag lusläste aldrig föräldraböcker. Behövde jag hjälp frågade jag föräldrar, vänner eller någon granne. Trettio år senare kan jag förundras över att det gick så bra som det gick. En viktig orsak tror jag är att det alltid fanns människor som trodde på oss. I skolan ska man tro gott om varandra. Likaså hemma. Vi kan alla göra våra blunders. Det har jag också gjort. Det största problemet är inte att det pratas eller sägs för mycket utan snarare att det rinner ut i sanden. Tysta åsikter och anklagan försurar den bästa miljö. Numera när jag ser mig själv i spegeln säger jag ofta till mig själv; du kunde minsann det där med att föda barn och ställa auktoriteten över din bråkiga kropp. För att i nästa andetag förnimma alla känslor av oro, ångest, galopperande blodtryck, men ändå vara tacksam för att jag har överlevt.
Jag har lärt mig att tänka att livet vet vilket alternativ som är bäst att följa. Genom alla mina komplicerade graviditeter har jag vant mig vid de ovanliga vägarna. Som förälder är jag rak på sak och här finns regler, men det handlar mer om ömsesidigt förtroende. En kunskap som leder till att förändras och inte bara rutiner och krav. Min önskan är att vara en klok och god mor.
Vi kan alltså både vara barn, kompisar och föräldrar vid olika tillfällen.
