Idag har jag tagit grönt kort i klättring sen gick jag till Lars Bohman Gallery. I många år har jag velat klättra. I många  år har jag tänkt att gå till Bohmans. Nu gjorde jag det bara. Man måste göra det man ska. Dessa höjder. Adrenalin. Dessa verk. Wilhelm von Kröckert. Jag är förälskad.

Livets hemligheter är inte vad som händer oss utan vad vi gör med  det som händer. Först då börjar vi blomma. I måndags var jag på Brunnsgatan 4 för att  lyssna på ett samtal med Peter Jöback. Peters röst är vänlig och skulle kanske kunna få döva att börja höra. Vi som är där sitter  med stora öron.  Efteråt är jag uppfylld av ett lyckorus. Tänk om jag skulle kunna få ta en bild på honom också, tänker jag. Min vän och jag  ställer oss utanför och väntar och till sist kommer Peter Jöback.  Det känns som om jag ska spricka.

I fredags var jag på Bodil Malmstens bokrelease på Rönnells Antikvariat. Diktboken som är ett måste. Jag suger på orden som hon skrivit.

“Jag står på tröskeln till ditt rum. Universum, vad det är tomt”

Det uppstår en frihet där ord är vägda i en skål. Summan av ett liv.

På en vecka har jag mött två människor som jag älskar. Dessutom träffade jag trevliga människor i Antikvariatet. En liknade Lilla My, en Fantomen på Operan. Vi hann att läsa dikter för varandra innan vi skildes åt. Ibland glimmar himlen till på jorden.

I veckan var jag på en mycket inspirerande utställning på Moderna Museet. Konsten fortsätter att inspirera även efter det att konstnären lämnat jordelivet. För mig var det som att jag träffat en livs levande människa. Denna Louise Bourgeois som jag kände mig starkt connectad med. Dessa hundra verk är något jag absolut inte velat missa. Som konstälskare föll jag pladask. Den ståtliga spindeln Mama möter mig redan utanför och säger; ”skapa dig ditt nät ur din kropp”. Det var inte svårt för mig att relatera till hennes konstverk. En mycket fascinerande kvinna. Dessutom är hälften av dessa verk skapade efter år 2000 då konstnären var över åttio år gammal. Något att ta in och tänka på i detta slit och slängsamhälle där människor kan känna sig förbrukade redan efter fyrtiofem.

Jag läser ömma brev som Bourgeois också skrivit till sin man om det komplexa i livet. Vilket skapar eftertanke i atmosfären långt ifrån det ofta så glättiga folk som finns inom mediakulturen, som gärna tolkar sin frustration och förhäver sig över osmaklig gränslöshet, vilket kan reta gallfeber på mig. Här upplever jag en helt annan attityd. Och ja, det är naket. Vackert naket. Det är det som är skillnaden.

På en broderad näsduk läser jag orden ”I have been to Hell and back, and let me tell you. It was Wonderful”. Jag känner att livet är kort och får inte slösas bort. I mitt liv har både ont och gott fått plats och jag tror att det är detta konstnären velat understryka.

Upprymd lämnar jag Moderna för denna gång. På återseende.