Idag har jag tagit grönt kort i klättring sen gick jag till Lars Bohman Gallery. I många år har jag velat klättra. I många år har jag tänkt att gå till Bohmans. Nu gjorde jag det bara. Man måste göra det man ska. Dessa höjder. Adrenalin. Dessa verk. Wilhelm von Kröckert. Jag är förälskad.
Livets hemligheter är inte vad som händer oss utan vad vi gör med det som händer. Först då börjar vi blomma. I måndags var jag på Brunnsgatan 4 för att lyssna på ett samtal med Peter Jöback. Peters röst är vänlig och skulle kanske kunna få döva att börja höra. Vi som är där sitter med stora öron. Efteråt är jag uppfylld av ett lyckorus. Tänk om jag skulle kunna få ta en bild på honom också, tänker jag. Min vän och jag ställer oss utanför och väntar och till sist kommer Peter Jöback. Det känns som om jag ska spricka.
I fredags var jag på Bodil Malmstens bokrelease på Rönnells Antikvariat. Diktboken som är ett måste. Jag suger på orden som hon skrivit.
“Jag står på tröskeln till ditt rum. Universum, vad det är tomt”
Det uppstår en frihet där ord är vägda i en skål. Summan av ett liv.
På en vecka har jag mött två människor som jag älskar. Dessutom träffade jag trevliga människor i Antikvariatet. En liknade Lilla My, en Fantomen på Operan. Vi hann att läsa dikter för varandra innan vi skildes åt. Ibland glimmar himlen till på jorden.
