Jag befinner mig i ett litet paradis. Är det någonstans man känner att inget ont kan drabba en så är det just här. Maken känner sig dock lite stressad av att han inte hittar sin dator när han väl behöver den, men här finns inga tjuvar intygar jag och hittar datorn på stolen.
Vi befinner oss på Skiathos med delar av familjen. Där ungarna jobbar med sångcoaching av bästa Susanne Bertlin från idol.
Vi badar, vi sjunger, vi äter, vi chillar och flyter med. Inte undra på att inte grekerna vill ändra sin låga pensionsålder. I Grekland blir man som en grek, liksom.
Själv är jag femtio, känner mig knappt som fyrtio. Mitt hjärta är fyllt av det som gör gott och det har ingen ålder. Äntligen tror jag det är dags för min erfarenhet att få utlopp. Det här har jag tjata om förr, jag vet. Peace tranguility and harmony!!! Och visst är det svårt, det är därför jag upprepar det. Men till slut är det det enda som gäller.
Jag hoppas kunna hjälpa dig och mig såsom jag funnits till hands för mina barn och andra. Det enda jag skulle vilja skrika ut i hela världen är; ”Follow your blizz” Lev!!!
Vi människor har lätt att ta på oss för mycket förväntningar, så jag har bestämt mig för att bara vara en lampa som är tänd där det bäst behövs. Det känns skönt att låta sin själ vara sin bopåle.
Just nu ligger jag i en blå solstol och undrar över allt ifrån hur många som kissar i Medelhavet till hur många som orkar med ett gammalt kök från 80-talet. Jag vet det finns nya kök. Men det finns inga perfekta kök. Jag kan inte låta bli att undra om det är nåt fel på mig. Jag ställer mig frågor som kan kosta allt jag har. Jag betraktar människorna på stranden. På en strand ligger alla och solar eller kastar boll i vattnet. Främlingar förblir oftast främlingar här trots att de ligger halvnakna bredvid varandra i timmar, ibland i dagar. Många läser också. Läser för att skingra tankarna från den stressiga vardagen och alla rutiner. Det måste vara det som är det värsta med alltihop att bli gammal tänker jag. Sakta skingras mina år bort som ett luftslott. När jag var trettio funderade jag aldrig i dessa banor vad jag minns. Nu gnager många gånger min slöa rutin som kallas vardag också sig in i semestertider. Då jag trodde man skulle känna sig befriad. Som min pappa alltid skulle ha sagt. Du kan inte alltid ha roliga dagar Nina, för då skulle du inte till slut märka någon skillnad. Jag nöjer mig med det så länge och hoppar i för att ta ytterligare ett dopp.
Himlen är i alla fall oskyldigt blå.
