I helgen har vi vart och hälsat på släkten i Småland. Farfar ligger numera på kyrkogården. Igår var det hans födelsedag. När vi står där bland alla ljusen i det magiska nattskenet föreslår jag att vi utropar ett Leve för svärfar eftersom han ändå skulle fyllt 80 om han levat. Men vi kan knappast sjunga “ja må han leva” skrattar vi, så efteråt sjunger vi trestämmigt, “Blott en dag ett ögonblick i sänder”. Det är ett sånt här happymoment som bara riktigt nära människor delar. För ett ögonblick existerar inget annat än kärleksband, som inte ens döden kunnat klippa av. Nådde vår hälsning andra sidan? Jag vet inte, men det kändes så.
Ikväll var vi tillbaka i Stockholm och gick till Skogskyrkogården och la ut en liten minnessten till farfar
