Idag hittade jag flera gamla brev från mig till Tobbe. Jag skrattar högt i köket hur omoget det känns. Det är skrivet 1982. Jag var arton år. Genom hela livet går vi igenom olika processer. Jo tack jag vet, men att det kunde vara så här galet, det trodde jag aldrig.

Jag skriver; “Jag förstår att du tycker att det är svårt att bara ha mig som vän.” Jag försöker alltså här göra slut genom att skicka ett brev. Helt värdelöst. En sån sak ska sägas öga mot öga. Jag fortsätter; “Men försök förstå. För en gång måste bandet ändå klippas av. Ja, jag tror det. Du ska se att en annan dag är det en annan flicka som har fångat din varma blick.” Här gapskrattar jag igen och Tobbe påpekar att det höll på att bli så också. Men tji fick hon. Ännu mera gapskratt. “En annan dag så har du glömt lilla mig. Jag vill att du ska komma ihåg att det var en lärdomsprocess som vi aldrig ska förneka och att det var ett speciellt syfte med att vi var tillsammans. Tobbe, jag tycker om dig som en vän. Din lilla kompis.” Ännu mera gapskratt utbrister här. Hahaha! Det måste väl vara det värsta en ung kille kan få höra.

Det jag inte kan förstå  är att jag hela tiden måste ha känt mig väldigt liten. Ett och ett halvt år senare var jag gift, men det visste jag inte då.

Jag var inne i tänket att kärlek växer fram. Det som finns inom oss. Det som gör att jag skulle våga ta vara på någon mer än mig själv. Och tydligen kan ett mirakel äga rum när vi kommer närmare varandra. Vi dras till varandra för kärleken behöver inte försvara sig. Äkta kärlek gör att vi inte längre är bundna till varandra med bojor. Vi är inte längre hämmade av vår kärlek. Vi är fria, vi är kära, vi har blivit en gåva till varandra. Långt utöver vad vi hoppats. Guld och gröna skogar med andra ord…

Jag pustar ut över det jag en gång skrev och tänker; Inte en rad om att kärlek mest består i ödmjukhet och hårt arbete. Om sanningen ska fram så har jag gått genom många kalhyggen i livet också.