Den här hösten har jag skrivit en hel del. Jag skriver en bok och rensar kläder till de människor som inget har. För mig har det lite lätt gått överstyr för jag ser behov överallt. Vilket i sin tur gör att jag försöker hitta ännu flera vägar till att folk inte ska behöva frysa. Idag var jag inne i flera affärer och frågade om de kunde tänka sig att stötta Sankta Clara kyrka i city med något under julen. I år är det fjärde året som min familj firar jul med de hemlösa. Det finns förstås fler volontärer, vi är långt ifrån de enda. Men det var först när vi var på plats som jag förstod vilken enorm betydelse det var att hela familjen var med. De allra flesta jag lärt känna önskar sig att fira jul med en familj. Eftersom min familj är stor så räcker vi till åt många. Julaftonen på Sankta Clara brukar vara välbesökt. Vi serverar både gröt, julmat och familjen har sin årliga julshow. Klockan 15 tittar vi på Kalle Anka. Det ligger en stor rikedom i att kunna längta till Karl Bertil Jonsson’s julafton på riktigt.
Det är den här längtan som håller mig levande och den som jag så ofta letar efter. Längtan skulle kunna beskrivas lite som en drog, fast på ett positivt sätt. Lyckas jag hålla kvar originalet i min längtan så sporrar det mig till ännu mer lust. På detta vis blir livet än mer levande.
Nu räknar jag ner…..
