Mina kroppsminnen är så starka att jag många gånger får en klump i halsen och tårarna börjar rinna. För det första har jag överlevt åtta svåra graviditeter, bara en sån sak. Sen kom alla flyttarna och alla renoveringarna. Allt slit för att man ville så mycket. Ville det bästa och lite till för sin familj. Det här som är livet började formas. Idag sitter vi med ett jättevackert hus men lika fullt är jag inte helt lycklig. Troligtvis borde jag inte basunera ut det till hela världen, för jag är ju inte helt olycklig. De som jag delar ut mat till på stan är många gånger ännu olyckligare. Men det finns gånger när någon gråtit i min famn då jag sagt: Låt oss gråta med varann, låt oss gråta av oss all vår olycka. Och då har jag faktiskt menat min också. Troligen har det känts för jag har blivit vän med dessa random på stan som trots allt lever. De man älskar äter man tillsammans med. Och gråter. Det förflutna kan minnas som gott eller ej, därför får nu tårarna leda mig.
Kasta alla bekymmer 2016
8 förlossningar det har du gjort bra. Kram