Människan är en spännande varelse. Tyvärr har hon den förmågan att försätta sig i situationer där det som kändes hoppfullt byts ut mot hopplöshet. Plötsligt känns livet tomt och meningslöst. Lyckan av att vara någon annanstans tycks vara människans sätt att tro att allt förstås hade varit mycket bättre om hon varit på en annan plats. I allt detta låter vi drömmar försvinna. Jag funderar ofta på varför vi tillåter att våra drömmar ebbar ut. Är det rent av omständigheter? Och strävar vi kanske alltid efter det vi inte har? Det är svårt att vara människa var det någon som sa. Med konstens hjälp försöker vi göra om människan till poesi. Jag älskar konstens dragningskraft för det skapar tolerans mellan oss människor. I veckan träffade jag en mycket spännande person. Jag förundrades av hennes lätthet och starka personlighet i sitt berättande även om hon inte var nykter. Hon firade diamantbröllop men också silverbröllop med Benny. Jag kunde inte låta bli att säga hur mycket jag älskade henne jag med. Då berättade hon att hon var förlovad med en lesbisk kvinna också. Dessutom var Benny världsmästare på att bygga kojor. Människor är det bästa jag vet. Men nu måste du säga mig vad du heter sa jag. Jag heter Lena Krokodil, angenämt att träffas sa hon och sträckte ut sin hand. Det var då jag såg de tre ringarna. När jag gick därifrån kände jag i mitt hjärta att jag också hade velat förlova mig med henne. För är vi fler som älskar varandra då klarar vi oss bättre❤️
