Jag har kommit på en väsentlig skillnad på ungt folk och gammalt. Ungt folk kollar på TV-serier i sträck som om det inte finns någon morgondag. Gammalt folk som är serienördar blir stressade över att inte hinna med ett enda avsnitt. Frågan jag ställer mig är, om jag nu verkligen vill följa någon serie alls. Som ung gillade jag familjen Macahan. Men då tänkte jag inte i tid på samma sätt. Grejen är den att jag alltid varit en nyttomänniska och ogillar tidsfördriv. Detta har också blivit en stark egenskap hos mina barn. Vi som föräldrar kan påverka genom vårt sätt att leva. Både på gott och ont. Framsidan med detta sätt är att en människa lär sig att fokusera och prioritera. Baksidan med att leva så här är att också jag måste våga visa min svaga sida, för livet har sin gilla gång. Jag tycker att svaghet är en tillgång. Vuxna behöver också utvecklas. Barn vill helst att allt ska vara som vanligt. Allt går inte lösa med tid. Ibland har ingen lust med någonting och det är okej det med. Ibland räcker det med att stanna upp och bara finnas. På den platsen befinner jag mig just nu.
2016 blir ett annorlunda år.
Det känner jag på mig.