Jag har kommit på en väsentlig skillnad på ungt folk och gammalt. Ungt folk kollar på TV-serier i sträck som om det inte finns någon morgondag. Gammalt folk som är serienördar blir stressade över att inte hinna med ett enda avsnitt. Frågan jag ställer mig är, om jag nu verkligen vill följa någon serie alls. Som ung gillade jag familjen Macahan. Men då tänkte jag inte i tid på samma sätt. Grejen är den att jag alltid varit en nyttomänniska och ogillar tidsfördriv. Detta har också blivit en stark egenskap hos mina barn. Vi som föräldrar kan påverka genom vårt sätt att leva. Både på gott och ont. Framsidan med detta sätt är att en människa lär sig att fokusera och prioritera. Baksidan med att leva så här är att också jag måste våga visa min svaga sida, för livet har sin gilla gång. Jag tycker att svaghet är en tillgång. Vuxna behöver också utvecklas. Barn vill helst att allt ska vara som vanligt. Allt går inte lösa med tid. Ibland har ingen lust med någonting och det är okej det med. Ibland räcker det med att stanna upp och bara finnas. På den platsen befinner jag mig just nu.
2016 blir ett annorlunda år.
Det känner jag på mig.

Människan är en spännande varelse. Tyvärr har hon den förmågan att försätta sig i situationer där det som kändes hoppfullt byts ut mot hopplöshet. Plötsligt känns livet tomt och meningslöst. Lyckan av att vara någon annanstans tycks vara människans sätt att tro att allt förstås hade varit mycket bättre om hon varit på en annan plats. I allt detta låter vi drömmar försvinna. Jag funderar ofta på varför vi tillåter att våra drömmar ebbar ut. Är det rent av omständigheter? Och strävar vi kanske alltid efter det vi inte har? Det är svårt att vara människa var det någon som sa.  Med konstens hjälp försöker vi göra om människan till poesi. Jag älskar konstens dragningskraft för det skapar tolerans mellan oss människor. I veckan träffade jag en mycket spännande person. Jag förundrades av hennes lätthet och starka personlighet i sitt berättande även om hon inte var nykter. Hon firade diamantbröllop men också silverbröllop med Benny. Jag kunde inte låta bli att säga hur mycket jag älskade henne jag med.  Då berättade hon att hon var förlovad med en lesbisk kvinna också. Dessutom var Benny världsmästare på att bygga kojor. Människor är det bästa jag vet. Men nu måste du säga mig vad du heter sa jag. Jag heter Lena Krokodil, angenämt att träffas sa hon och sträckte ut sin hand. Det var då jag såg de tre ringarna. När jag gick därifrån kände jag i mitt hjärta att jag också hade velat förlova mig med henne. För är vi fler som älskar varandra då klarar vi oss bättre❤️

Mitt liv har bestått av barn och balett så länge jag kan minnas och med många barn kommer många födelsedagar. Barn är inspiration så jag är redan i full gång här hemma i köket. Igår hittade jag en helt fantastisk röd klänning på Beyond retro. Ni vet superstället på Drottninggatan. Hade vart och träffat hon som fixar mina naglar ibland och det hade varit en svårmodig måndag. Jag jobbade i motvind kan man säga. Men skam den som ger sig. Jag tog med mig Agata som hon heter och vi gick raskt upp till Kafé Esaias. Där hade vi en trevlig stund och åt lunch och drack kaffe.  Hon hade testat om jag skulle göra nåt åt mina ögonbryn också. Jag såg rätt kul ut. Det är roligt att se kul ut. Men risken är att det blir för mycket. Okej! Det är roligt med mycket?

Agata hittar du på As estetic på Kungsgatan 48 ? Kafé  Esaias, Drottninggatan 102 

Hur som helst blev min måndag en supermåndag. Idag är det tisdag och huset ska åter fyllas. Fest är bäst??