Det här livet går många gånger ut på att vi tycker oss ha förtjänat saker. Vi har förtjänat en bakelse, nya kläder, en härlig semester, nya skor, en roll, ett nytt jobb. Som ni märker tenderar livet fokusera rätt snabbt på vårt egna välbefinnande och lustfyllda liv. Jag är inget undantag, jag dras också in i den här karusellen. Jag hatar den där belöningsklockan. Jag hatar tänket och varje gång det känns som att nu har det blivit för mycket, ja, då gör åtminstone jag motstånd för att bryta mönstret. Märk väl att det kan även innebära att äta en bakelse mitt i veckan eller skänka mer pengar. Att bryta mönstret verkar vara det som iallafall fungerar på mig. Att kunna stå för att jag tänkte så här. Om det är fel eller rätt, moraliskt eller icke är då inte av så stor betydelse för mig. Jag tycker att vi människor tvingas in i alldeles för många överenskommelser. Men att ta ett eget och nytt steg förefaller sig vara mycket svårt, och ibland verkar det nästan vara omöjligt i vilken ålder vi än tycks befinna oss i. Jag känner mig inte alls speciellt ledsen över det faktum att jag faktiskt har avstått många möjligheter. Jag är en stolt mor till mina åtta barn och jag fick dem att satsa på kultur. Jag är en kulturmorsa. Kanske idiotiskt för det ger nästan aldrig några pengar. Men mina barn är lyckliga, de lever på och jag lever på. Just denna attityd av tacksamhet öppnar möjligheter också denna regniga fredag i april, det är så jag känner.
Kram till alla er därute. Ha en bra helg?