Ibland räcker inte orden till för allt jag känner. Jag vet inte hur jag ska säga det här, för jag vet att många ser upp till mig och min familj. Jag vill verkligen vara ett föredöme och tror alltid att allting fixar sig liksom. Men visst vet jag som alla andra att ibland tar livet andra vägar. Ni som känner mig vet att jag älskar att hjälpa och kunna vara en del i en lösning i svåra livssituationer. Vad jag inte märkte däremot var att min egna man inte mådde bra av mitt stora engagemang. Jag trodde vi gjorde det tillsammans men min man behövde också kärlek. Kanske glömde jag honom så han började träffa en annan. Han insåg efter ett tag att jag var ändå den han ville ha. För mig spelar det ingen roll vad han gjort eller inte gjort, för jag älskar honom ändå. Vi har känt varandra i 35 år. Men det som gör mest ont i mig är att han aldrig sa något. Sen dess har det vart upp och ner här hemma, men vi åkte ändå till USA eftersom resan redan var betald. Vi åkte mer som reseledare och vänner än något annat och hade trots allt en kul resa. Eftersom jag tror på Gud så har jag tänkt att sånt här inte skulle hända mig. I en månad har vi gråtit. Innan jag fick reda på det satt jag i köket och grät i en vecka och jag undrade varför jag grät. Dessutom tror jag att högre makter sände en snäll kille som jag mötte utanför kyrkan så att jag inte skulle känna mig så värdelös. Kärlek på jorden börjar alltid i ens hjärta, vart den slutar vet endast Gud. Men älska mig när jag  förtjänar det minst för nu behöver jag det mest?Kram