Vi kan skatta oss lyckliga som fått vara med om så mycket vackert och lyriskt de senaste dagarna. Nationaldagen firade vi i Hagaparken med toner från operakör i gröngräset och picknick! Och visst är det konstigt att känna närhet till en massa okända människor när man står och väntar på att få se sommarens tjusigaste brudpar. Jag stod och väntade i två timmar uppe på slottsbacken. Men för mig kändes det som en hälsovinst eftersom jag kunde ta världens finaste bild, fast jag bara hade min iPhone med mig. Något annat hade inte fått plats.
Vi var många från olika kulturer och länder som väntade ivrigt. Kanske vi romantiserar förhållanden en sådan här dag, men att få se ett så här storslaget prinsessbröllop gör i alla fall mig tårögd. Allt var perfekt. Även tofsarna på soldaternas hjälmar! Den här känslan av förväntan som binder samman och när vagnen rullar förbi så klickar vi med varandra på överraskande sätt. Hela Gamla Stan kokar.
Då jag sedan ska ta mig över till Kungliga Operan för att se en föreställning med min dotter, visar det sig inte vara det lättaste, då det är avspärrat överallt. Jag bönar och ber poliserna, men nej, nej. Det är bara press och gäster som får komma över. Efter ett tag kommer befälhavande polis och tittar mig i ögonen när han öppnar för några journalister. Jag ler extra fint. ”Så tar vi med henne där borta också. Hon är ett orosmoment för säkerheten”, säger han och blinkar. ”Det här är helt emot policyn. Nu blir du allt skyldig mig något”. Så jag gav honom en varm kyss, till folkets stora jubel. Sen sprang jag hela vägen till Operan och hann nästan i tid.
Länge leve kärleken!
