I morgon börjar sportlovet här i Stockholm. När ledighet kommer förväntas det av oss föräldrar att hitta på något för familjen. För att orka behöver vi alla en liten oas. Jag älskar att gå på teater.
Innan jul köpte jag biljetterna till Dödsdansen. Det är en fröjd att möta Mikael Persbrandts karismatiska blick där jag sitter på första raden. Det glittrar. En stormvind fylld av energi skulle man kunna säga.
Att livet ska kännas både lustfyllt och lekande lätt är något vi alla önskar. Men här har det äkta paret som ska fira silverbröllop tappat bort sin kärlek. Lena Endre spelar hustrun, den före detta aktrisen Alice. Hon är något av en naturkraft. Thomas Hanzon spelar den godtrogne kusinen Kurt som tillslut inser att de två har blivit socialt övergivna och dessutom tokiga av allt sitt raseri. En trio utan dess motstycke. Teater när det är som bäst. Där de vågar kasta sig emellan dessa tusen känslolägen och allt äktenskapskäbbel flyter upp till ytan. Jag älskar att bara åka med och jag inser att jag inte har det så dåligt som det ibland kan kännas, när man känner sig slutkörd. Den här pjäsen borde alla över 16 se. Den lär oss fortfarande mycket efter 100 år då August Strindberg skrev pjäsen. Se Dödsdansen som går på Maximteatern!!!
