Ibland verkar det som att det bara kommer ett tillfälle här i livet. Betyder det då att det skulle vara omöjligt att hitta en ny väg? Naturligtvis inte. Men för att gå vidare måste jag också kunna släppa, annars slits jag i stycken av mitt egna förflutna. Det är som det här att jag under hela mitt liv varit en skrivare. Jag har mest skrivit för min egen skull. Tills nu. Bloggen har exploderat. Helt plötsligt har något hänt vilket förstås inspirerar mig till att berätta ännu mera.
Jag är en berättare som skulle varit död för länge sedan om jag inte fått, hunnit eller haft tid att fundera. När jag tänker på flyktingarna så känner jag att de har känslor som du och jag. Och de som inte fattar det borde nu böja sin knän och fundera på varför hjärtat har blivit så hårt. Ibland förändrar det ingenting just för tillfället, men det gör åtminstone mig modig nog att gå ut ur min egen bubbla. Reflektioner hjälper oss att våga ta nya steg.
