Stormen Egon är på väg och hans ursprung Nina ligger och knuffar på. Skönt att höra att det finns fler stormar, tänker jag. Googlar runt på teatrar och kultursidor. Det här med att nära visioner och drömmar är väl något som mest unga människor brukar syssla med. Eller scenkonstnärer. Vi vanliga medelålders har våra inrutade liv. Alla utom jag, tycks det. Jag hatar system som kväver nyfikenheten. Jag hatar orkeslösa vardagar.
Jag hatar dessutom kalla hus. Sonen har kört iväg med bilen med veden till värmepannan. Men om tre veckor så ska vi få bergvärme. Det älskar jag.
Jag bor i ett kulturhus. Herr Nilsson hänger i kristallkronan och Lilla Gubben står på verandan. För en tid sen läste jag i en tidning om hur folk kunde köpa sin middag i hemmiljö. Det kändes väldigt mysigt och något som jag absolut skulle kunna syssla med. Ett problem finns däremot med att vi redan är så många kring matbordet. Folk vill väl dessutom ha lugn och ro när de äter sin middag. Vore det okej att sitta ute i lilla glasverandan? Sen är det också rätt långt till Kungsängen för innerstadsfolk. De vill kunna gå över gatan. Ibland drömmer jag om att få bo på Söder. Vara en trendig och fåfäng kultursnobb. En celebrity. Men jag är mer än så. Tänk ändå om det kunde poppa upp lite olika platser runt om i stan där man bara kunde glida in för att ta del av nåt väsentligt. Opretentiöst ska det vara. Sådär som om vi redan kände varandra.
Igår var vi på bio och såg Birdman. Handlar om en teaterregissör som slåss med sina inre demoner och sitt stora ego när han sätter upp en ny pjäs. Att räcka till. Mycket bra dialoger och underbart foto. Bakom oss i salongen sitter ett gäng trettioåringar och diskuterar livets tankar. En liten teater i sig. Hade jag varit yngre hade jag vänt mig om.