Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/4/5/a/mamager.se/httpd.www/wp-content/plugins/wp-social-sharing/includes/class-public.php on line 81

Träffade min coach Anne-Christine Blixt idag och det har redan gjort underverk. Tänkte, vem i allsin dar är hon, denna fantastiska människa? I sin rosa sjal som hänger runt hennes axlar utstrålar hon värme och säkerhet. Under dagen går vi bland annat igenom nyckeln till framgång och vad som är mitt mål. Hon ställer mig frågor som, vems jobb skulle jag vilja ha? Sök upp någon av dessa. Människor vill oftast dela med sig av sina erfarenheter. Sen gäller det att bestämma ett möte. Ingen blir anställd om man inte möts öga mot öga. Det låter så enkelt och jag vill. Men jag måste också lära mig att sälja mig själv. Hur svårt kan det vara när jag skulle kunna sälja mormors utslitna papiljotter? Kontakta hovet och erbjuda mina barns förmågor i olika sammanhang. Det skulle jag kunna göra om ni så väcker mig mitt i natten. Den största anledningen till att jag själv inte tycker att jag har så mycket att komma med är att det inte har funnits tid för MIG. Därför blir det svårt att sälja sig själv.
Samtidigt skäms jag inte för att mina barns lycka också har blivit min lycka. Jag har samtidigt hittat arbetsplatser och möjligheter som jag annars aldrig hade vetat om. Det är till exempel hur många människor som helst inblandade bakom en film och där finns också bland de mysigaste människorna jag har mött.
Det bästa med mig måste väl vara att jag är flexibel och en möjlighetstänkare. Det sämsta att jag har svårt att sätta ett professionellt värde på det jag gör och kan. På eftermiddagen fylls min kropp av en andäktig känsla att nu är stunden kommen. I detta lilla rum, snett emot slottet, står jag och skall presentera mig inför gruppen. Jag hämtar ett glas vatten. Känner mig inte nervös, men vet inte var jag skall börja. På handen har jag skrivit ”Visionär”, så jag säger; ”hej jag heter Nina Blad och är en visionär och drömmare”. Sen brister det. Dessa stora känslor av att stunden är inne, om så bara för mig, knackar på.
”Jag har åtta barn som jag har stöttat och hjälpt i alla år. Ikväll dansar tre av dem soloroller på Operan här intill.”
Min publik börjar leta efter näsdukar till rödgråtna mig. Jag hade förstås tänkt säga så mycket mer, men det behövs inte. För det här är jag. Mina tårar berättar om min hängivenhet och passion. Jag skulle tro att det är det förväntansfulla som stockar sig.
Drömmar är till för att infrias. Jag tror att de signalerna gick fram.
Ett är säkert när jag börjar närma mig 70 tänker jag vara som hon!