Vi minns nog alla vår barndoms somrar. Kommer ihåg alla varma bad. Sommarläger. Halmstad, Blötan, Mårdslycke och så glass på det. Alla vattenhinkar att bära till den lilla sommarstugan. För mig lyste solen mest hela tiden, även i regniga Halmstad. Funderar på vilka minnen våra barn själva kommer att bära med sig. Hos oss har det inte varit samma sak hela tiden. Det är inget som vi strävat efter, men jag har alltid velat att det skall upplevas mysigt ändå. När man är ledig skall det inte kännas som om man står på tå.
De senaste åren har Gotlands stränder och kullerstenar blivit våra barns somrar tack vare deras dansläger. Även om det innebär jobb och engagemang så har vi velat vara med där. Arbetsgemenskap är kul. Ingen människa mår bra av att sitta ensam på en öde ö. Visby däremot är fest och gemenskap.
Som sextonåring kände jag mig odödlig. Det farliga händer inte mig. Kontrollen var min, men jag var inte ens fyllda tjugotre när jag såg döden i vitögat. Matteus födelsedag höll på att bli min sista. Det hände så mycket och jag var så ung och nu var det livet som fick lära. När jag tänker efter hade det räckt med den hemska ansiktsförlamningen som jag fick ett och ett halvt år tidigare i samband med Temilias födelse. Ung mor drabbades av Facialis Parese då en nerv kommit i kläm i samband med havandeskapsförgiftning och den smärtan skrek i mig i över ett halvår. Jag bad en bön, två böner och flera; gode Gud hjälp mig! Tittade mig i spegeln. Grät. För halva ansiktet hängde och ingen kunde göra något mer än att försöka lindra. Jag fick lämna kontrollen. Alla fotografier från den tiden där jag var med slängde jag. Ville bara glömma, men när jag tänker på det nu, så finns det bara ett litet litet ärr kvar. Kraft från ovan tröstade mig i min stödkrage och ögonglob, men jag tror inte någon nybliven mamma i hela världen hade velat se ut och känna som jag gjorde. Kanske visades ändå den omsorgen i att min lilla tvåkilosbebis på BB var glupskast av alla. Bröstmjölken sprutade ut och ett hundra tjugo liter blev över till att mätta andra små prematura munnar! Här börjar jag på allvar att hålla ett öra mot marken och ett mot himlen.
Nu har det snart gått tjugosex år sedan dess, så purung är jag inte. Men bäst föredatumet är har inte gått ut ändå. Det innebär snarare att jag kan tillämpa mina erfarenheter på livets resa här och nu.