Hela morgonen har jag lyssnat till Eva Dahlgrens nya låt, Hela världen står i blom. Helt plötsligt är det som om jag vaknar till nytt liv och jag hör hur mitt hjärta dunkar rött. Vi kommer aldrig att förlora. Det är det vi är oavsett vad jag känner. Alla dessa miljoner pixlar för oss som jag vill vara med i och fortsätta att lysa upp, för allt som vi har. Jag erkänner att det ibland känns som om jag inte orkar mer. Jag vill ge upp ibland. Det är inte farligt att medge det. För att hitta nya vägar och inte kväva sin vilja behöver vi kanske välja på nytt. Jag vet mycket väl att jag lever med en fantastisk familj som jag själv varit med om att bygga upp. Kanske är det naivt att tro att det går att vara 100 procentig äkta och ärlig hela livet med alla. Men det är mer idiotiskt att inte försöka. Jag hatar känslan av tuffande tåg och när människor är självgoda och klappar varandra på axeln. Jag tycker vi ska våga fråga oss om vi fortfarande har samma mål. Om vi går efter samma karta. Min tanke lyser varm när jag känner att vi människor hittar varandra för då kommer färgen ofta tillbaka av sig självt.
Och till dig kära Eva, Tack! för din fantastiska känsla som gett mig ny kraft denna måndagsmorgon. Det gav mig ny glädje att till och med plocka fram mitt påskpynt ur skåpen?
Björkriset har redan börjat blomma. Kram