Att åka på dyra semesterresor till Thailand över jul är säkert lycka för många, om man har råd. Har man inte det så gäller det att kunna uppskatta sitt liv ändå. För mig är det att leva i nuet. Att kunna ordna för sig praktiskt efter de förutsättningar man har och inte skjuta problemen framför sig, skapar inre ro och lycka. Så har jag gjort och det tänker jag fortsätta med även 2012.
Tehilla och Levi åkte till Operan idag för att ta klass, men Alpha som har jullov fick inte den möjligheten så då ställde brorsan upp som lärare här hemma i vardagsrummet.
For iväg en stund till Jakan och smet in på Myrorna. När jag var liten hade jag ett par röda skridskor som jag älskade. Men då tyckte jag alltid att jag kände mig alltför annorlunda med de där röda skridskorna för jag ville inte sticka ut. Mina snälla föräldrar hade köpt det bästa till mig. Ändå blev de mest liggande. Hjärtat hoppade till när jag såg de här röda skridskorna. Dessutom för bara 50 kronor! Jag visste att mina flickor mer än gärna skulle vilja åka med de här eftersom jag ofta berättat om mina röda. De skäms inte för att sticka ut. Det gör inte jag heller längre.
Visst blir man glad?
Jag publicerar här ett kapitel ur min bok Mamager som beskriver lite av det som jag nämnt ovan.
Ett smörgåsbord
Allt det vi gör idag är resultatet av många år av slit och ibland förtvivlan.
Den kärna som har varit viktig för mig som mamager är att det har skett tillsammans.
Barnen har alltid varit min rikedom och för som så många andra mammor och
pappor är de min största källa till glädje.
En del pedagoger som vi har stött på under åren anser att man är
mer det ena eller det andra. Att höra frågor som ”Är du dansare eller vill du
spela?” känns konstigt för ett barn som gillar båda. Självklart kan inte barn
hålla på med allt. Jag har ändå sett, att det konstnärliga sinnelaget har
öppnat sig för att jag tidigt har låtit dem vara med som de är i sin konst. Det
har gynnat deras utveckling och lust att gå vidare.
Jag tycker inte att prestationsångest hör ihop med barn, även om de
känner av det ibland. Någonstans måste jag lita på mitt eget omdöme att allt
samverkar till det bästa. För det är också så att övning ger färdighet.
Vi brukar likna de olika konstformerna vid ett svenskt smörgåsbord
och barn utvecklas olika och hittar så småningom sitt uttryckssätt. Visst finns
det multikonstnärer, men de kanske snarare föds i en anda av att våga ta för
sig. Allting handlar inte om rätt utbildning och en massa meriter. Men kom ihåg
det du har gjort även om det kanske verkar som en småsak. Träna dig att hålla
fram det du är bra på i stället för att tänka på det du inte kan så bra. Tänket
är att tro på dig själv i alla lägen. Du har alla förutsättningar att få känna
dig som den talang du faktiskt är. Det finns mycket resurser i varje individ.
Ibland när jag går på köpcentra eller i mataffärer ser jag, precis som alla andra
hur svårt det kan vara för en förälder när ett barn får spel. Mamman eller pappan
vet inte hur de skall hantera situationen, stackarna.
Jo, det händer mig också ibland. Men tänk efter hur du kan känna dig
när du är riktigt hungrig. Hela sinnet påverkas så att du
upplever dig både deppig och irriterad när det faktiskt bara är lite
blodsockerfall det handlar om. Inte nog med att barnet är glupande hungrigt och
vistas i en lokal full av läckerheter som man inte får röra. Ännu värre blir
det förstås när även mamma är hungrig och trött efter en stressig
arbetsdag. Lös problemet istället för att skälla på den stackars ungen! Ta en
banan. Det brukar vara gratis för barn på många affärer nu för tiden, eller
öppna ett paket med något gott som du ändå skall betala för. Det finns
säkert de som tycker att du är undfallande som låter barnet skrika sig till
saker och ting, men i de här fallen är det för det mesta inte bortskämdhet
som är problemet och framför allt; Bete dig inte annorlunda mot ditt barn bara
för att du har åskådare. Visserligen behöver du inte ta hela diskussionen
offentligt, men skäms inte för att du tar kommandot eller för att du går
barnet tillmötes för att lösa problemet, när du ändå inte vinner något på
att ta en konflikt. Hur du än gör finns det alltid någon som iakttar och tror
sig veta bättre.
Hur svårt kan det inte vara att ge tid till barns lust att vilja lära sig, när
vardagsbestyren kramar andan ur oss? Jag är inte den som vill lägga
mer sten på bördan. Det betyder mycket för ett barn att visa vad
de gjort och de märker direkt om vårt engagemang finns där på
riktigt. Låt oss aldrig glömma att barn som verkligen känner uppskattning
kommer också att uppskatta andra och annat. Nu när flera av våra
barn har blivit större är det inte bara i skolan som utvecklingssamtalen
kommer och går. Hemmet blir också en plats för åtskilliga utvecklande samtal
och aktiviteter. Deras balett och musikövningar är viktiga områden i en
mamagers liv. Engagemanget jag känner har varit en nyckel, men att låta
sig åka runt i en aktivitetskarusell skapar helt onödiga konflikter och
stressiga dagar, som påverkar hela livssituationen. Jag som har varit med på så
många olika ställen med barnen, kan lugnt konstatera att det hade varit
omöjligt om jag mest hade stressat.
Hur går det då till på en audition där det gäller att kunna presentera sig,
även om man bara är en liten kille eller tjej? Oftast får man stå framför
en kamera eller ibland en sorts jury och säga sitt namn. Berätta vad man
tycker om att göra. Hur gammal man är. Om man har börjat i skolan.
Jag har själv utsatt mig för olika auditions. Inte för att jag har trott mig få den
åtråvärda rollen, utan jag har snarare sett mig som ett experiment. Ingen skall
kunna påstå att jag inte själv vet hur det är. Mina barn vet att jag vare sig ser enkelt
eller tar lätt på dessa situationer. De vet också att om man går vidare på en audition
kommer även olika scener att behöva gestaltas inför regissör och videofilmas,
men att man i de flesta fall inte kommer så långt.
När jag var liten var jag tokig i att måla. Jag ville bli konstnär. Mina föräldrar,
som inte var som många av dagens coachande curlingföräldrar, utan av en annan
generation, tog sig ändå tid till att hjälpa mig att köpa färger och penslar så att jag
skulle få börja hos en konstnärinna.
Mamma och pappa var egna företagare inom hotell– och restaurangbranschen och
hade egentligen fullt upp med det, så det var verkligen inte självklart att jag
skulle få hjälp, men de kände mig väl och visste att det här skulle betyda
mycket för mig. Jag vill att mina barn också skall veta att jag känner dem väl.
Som mamager är det den mest naturliga sak i världen att du inte bara kan se
tiden som din egen. Det gäller att ta tillfällena i akt och göra något av nuet.
Det är så mycket i livet som handlar om att göra sig tillgänglig. När de fyra
äldsta var små hade vi en målarverkstad i stället för ett vardagsrum. En del
tyckte att det var konstigt. Nu har vi en stor spegel och balettstång. TV’n har
aldrig varit vårt fokus. Det är när fantasin får röra sig gränslöst som jag har
sett att barnen under årens lopp själva upplevt glädjen av att dansa, måla,
sjunga och spela. Det finns en hemlighet i det kreativa som föder harmoni
och tillväxt.
Hej 😀 Jättebra blogg! Det skulle vara roligt att se ett klipp där Tehilla också dansar.