Susanna Alakoski var på TV4 i morse med anledning av sin nya bok “Hoppas att du trivs i fängelset“. Hon tycker inte om att vi stämplar barn. En stämpel som de sedan får dras med hela livet. Rufus var fyra och ett halvt år när han började på dagis. Vårt sjätte barn var det första som gick på dagis. Efter ett tag påstod föreståndaren att Rufus och en kille som hade ADHD skulle behöva en hjälplärare. Det visade sig att dagiset fick mera pengar om hon hade två problembarn. Då skulle hon få en heltidsanställd personal extra till dagiset gratis av kommunen. Men det var ingen som upprördes över att peka ut ett friskt barn till detta förutom vi. Ordföranden i föräldrakooperativet kunde inte förstå att vi inte ville ställa upp på denna “papperssak” men när vi frågade om han kunde använda sin egen dotter i stället, så ville han inte det, förstås. Tur och väl var att vi hade övat oss på fyra stycken barn innan och hade erfarenhet av barns olika mognad. Förtidigt födda dessutom som kan vara lite sena med både det ena och andra. Men att som trettioåring veta och våga säga ifrån och stå på sig trots att trycket är hårt att inte vara en svikare, är förstås svårt. Skulle vi inte ge oss för föreningens pengars skull? Men magkänslan sa något helt annat. Tolv år senare sitter äntligen någon i TV och säger att vi stämplar barn alldeles för tidigt nu för tiden. Så kom an den som vågar slåss mot mig, eller sådana som Alakoski för den delen. Den här vargarten är inte utrotad.
Kommer så väl ihåg på ett annat dagis då Junior som fyraåring ville försvara sin pappa med hull och hår, när några killar var kaxiga och inte ville lämna ifrån sig pappas mössa, som de hade tagit. Attack! Eller Levi som femåring som trodde att alla var goda. Han gick på Vivelskolan och hade hört det som “Bibelskolan” och då borde alla vara snälla. Som tur är hade han fröken Jill en konstnärssjäl. Det finns så mycket som kan bli fel för barn. Turen vilka vi möter kan bli avgörande. När Levi sen kom in på Lilla akademin var det visserligen byggt på hans musikalitet, men det var tur att han fick fröken Margit och tur att de flesta klasskompisarna var så snälla och som också gillade att sjunga och dansa. Det var också tur att vi såg och kunde använda oss av vår erfarenhet. Men det krävde utrymme av tid som för det mestadels är en bristvara. Alltså är det tur att jag i alla fall ha kunnat ge min tid till deras vardag även om den kanske blev lite lång. Jag tror att det gynnat hela familjen och att det är en livsinvestering för oss alla.
Jag har tid att tänka efter eller vore det bättre att inte ha tid att göra det. Jag vill inte leva så. Jag blir vidrörd när jag ser Susannas intensiva allvar. Hur ska vi kunna få ett varmare samhälle där vi själva är med och påverkar om inte genom våra kroppar. Att en del skulle vara gjorda för misslyckande är förstås en stor lögn. Jag får hoppas att mitt lilla kan få ge ringar på vattnet för andra och att även mina vill stanna upp för andra. När jag växte upp var det en självklarhet för min pappa och mamma att ge av sitt överflöd till de som inte hade mat för dagen. Vi hade ett helt hotell med rullade köttbullar eller fläsk med löksås. Klart du ska ha en korv sa far och skickade med en påse. Jag har funderat och kommit fram till att utan barmhärtighet blir livet meningslöst. Mitt liv handlar inte om att överleva såsom det kan vara för en fattig uteliggare men visst finns det berg i vägen som måste kastas i havet.Och när jag ändå har ångan uppe är det lika bra att passa på och ta någon annans också.
Att kunna tänka om och inte köra fast i några hjulspår kräver flexibilitet och ett vältränat sinne. Det behövs mycket tid till att rensa, inser att vi har det allt bra, ett fantastiskt hus, begåvade barn, alla är friska.
Isen ligger fint ute på mälaren och det kommer lämmeltåg från stan som vill ta en skridskotur. Bestämmer mig för att sluta plocka och städa och gå ner med skrillorna jag med. Jag hade önskat att det vore mer än tur som styrde vart vi hamnar och vad vi gör. En sak är säker; jag tycker att det får vara nog med att tro oss klara allt själv. Vem gör det?
Tror ni att hela svenska folket satt bänkade för att se melodifestivalen i kväll? hela Sverige är med och gemenskapstwittrar. Salem är förstås en vinnare. Det var vår gissning. Ola var inte dum han heller. Junior gillade killen med hålig byxa, fast de undrade när gitarristen skulle börja spela. Men alla mina barn skrattade mest åt han som sjöng låten “Singel”. “Lilla Mell har tagit plats i Melodifestivalen” var deras lustiga kommentar.