Nu när jag har hört mig runt och efterforskat lite, så verkar det som om var och varannan i min ålder har tappat intresset för sin lust. Kvinnor som män verkar alltså behöva hävda sig på andra sätt för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Igår var det min tur att skämtsamt säga till min väninna att hon kunde låna min man ett tag, så kunde jag ta hennes. Jag tycker egentligen inte om det, Nänä, nu gör vi inget av det, tro mig. Har märkt flera gånger den senaste tiden att dessa tankar ändå hänger i luften. Är det en storstadstanke? Byta partner är förstås inget nytt. Kanske har det nåt med åldersnoja att göra? Hur som helst tyckte hon att tanken ändå var nog befriade.

Den här ensamrätten, det här ägandet till en människa tar udden ur det fria. Ja vi kanske måste våga ställa oss dessa djupa frågor utan att skämmas eller skuldbelägga för att kunna börja blomma igen. Jag personligen tycker att vi kan låna ut lite närhet både här och där, men det är kanske en alltför pragmatisk tanke, jag vet. Men att verkligen leva ihop innebär något större än bara erotik och ibland är det lika bra att erkänna att vi kör fast emellanåt. Självklart ger trohet trygghet. Men trohet hotas när den blir tagen för given. Allt jag kan säga är att skrikande behov måste fyllas på, annars går en människa sönder.

Nog pratat om detta svåra just nu.