Gång på gång måste vi ställa oss frågan vad som är viktigt i livet. Om det nu är arbetslivet som upptar allt fokus är frågan ännu viktigare att ställa. För när jobbet är över så kommer förmodligen ingen att fråga efter dig. Vem är du då? Allt för många strävar efter en arbetsidentitet tycker jag. Folks första fråga är ofta, “vad jobbar du med” Som att har du inget intressant jobb, då är du förmodligen rätt ointressant som person också. Men det kan jag be att få tala om. DET ÄR INTE SÅ!!!

Mitt liv består mycket av att förgylla tillvaron med barn, familj och människor runt omkring. Bra, eller hur. Ibland gör jag nått litet jobb här och där. Ibland skriver jag.  Men jag kan också känna mig ledsen för att jag inte kommit in som en vanlig Svensson på arbetsmarknaden. Då krånglar jag och blir orolig för att ändå för tillfället acceptera att livet är som det är. Tills nästa gång känslan dyker upp. Förhoppningsvis har jag tagit ett litet steg framåt. Eller bakåt. Det är svårt att veta. Hur som helst är det viktigaste att livet rullar på för jag hatar stagnation. Därav är jag en orolig själ. Jag söker mig alltid framåt, annars är jag lugn. Vi måste kunna gå genom livets faser och klara av det.  Men vem är inte vansinnigt trött på allt ihop emellanåt? Det räcker inte ens att solen skiner, som idag. För jag vill något mer. Jag ringer till min man och han säger, att vad han än gör så har du Nina alltid sett det. Det är då jag kommer på det, så jag skriker högt: Du måste ÖvErAska mig och går inte det, då måste JAG börja överraska mig själv!!! Detta är en bra tanke, för nu kan jag som levt i 51 år få möjligheter till mina nya idéer, min nya inspiration och mer kärlek . Positiva tankar gör mig lyckligare.  Men det kanske inte går så lätt om det nu är tvåsamheten som också har tröttat ut mig. Ärligt talat vet jag inte vad det är som har tröttat ut mig. Allt är bara omtagningar hela tiden och jag söker större utmaningar. Men som förälder och 8barnsmor måste jag orka att allt lunkar på. Jag vet, allt har sin tid. Men det är så här jag känner det på riktigt. Men jag är ingen dålig människa för det.

Jag har kommit på en väsentlig skillnad på ungt folk och gammalt. Ungt folk kollar på TV-serier i sträck som om det inte finns någon morgondag. Gammalt folk som är serienördar blir stressade över att inte hinna med ett enda avsnitt. Frågan jag ställer mig är, om jag nu verkligen vill följa någon serie alls. Som ung gillade jag familjen Macahan. Men då tänkte jag inte i tid på samma sätt. Grejen är den att jag alltid varit en nyttomänniska och ogillar tidsfördriv. Detta har också blivit en stark egenskap hos mina barn. Vi som föräldrar kan påverka genom vårt sätt att leva. Både på gott och ont. Framsidan med detta sätt är att en människa lär sig att fokusera och prioritera. Baksidan med att leva så här är att också jag måste våga visa min svaga sida, för livet har sin gilla gång. Jag tycker att svaghet är en tillgång. Vuxna behöver också utvecklas. Barn vill helst att allt ska vara som vanligt. Allt går inte lösa med tid. Ibland har ingen lust med någonting och det är okej det med. Ibland räcker det med att stanna upp och bara finnas. På den platsen befinner jag mig just nu.
2016 blir ett annorlunda år.
Det känner jag på mig.

Människan är en spännande varelse. Tyvärr har hon den förmågan att försätta sig i situationer där det som kändes hoppfullt byts ut mot hopplöshet. Plötsligt känns livet tomt och meningslöst. Lyckan av att vara någon annanstans tycks vara människans sätt att tro att allt förstås hade varit mycket bättre om hon varit på en annan plats. I allt detta låter vi drömmar försvinna. Jag funderar ofta på varför vi tillåter att våra drömmar ebbar ut. Är det rent av omständigheter? Och strävar vi kanske alltid efter det vi inte har? Det är svårt att vara människa var det någon som sa.  Med konstens hjälp försöker vi göra om människan till poesi. Jag älskar konstens dragningskraft för det skapar tolerans mellan oss människor. I veckan träffade jag en mycket spännande person. Jag förundrades av hennes lätthet och starka personlighet i sitt berättande även om hon inte var nykter. Hon firade diamantbröllop men också silverbröllop med Benny. Jag kunde inte låta bli att säga hur mycket jag älskade henne jag med.  Då berättade hon att hon var förlovad med en lesbisk kvinna också. Dessutom var Benny världsmästare på att bygga kojor. Människor är det bästa jag vet. Men nu måste du säga mig vad du heter sa jag. Jag heter Lena Krokodil, angenämt att träffas sa hon och sträckte ut sin hand. Det var då jag såg de tre ringarna. När jag gick därifrån kände jag i mitt hjärta att jag också hade velat förlova mig med henne. För är vi fler som älskar varandra då klarar vi oss bättre❤️