I flera dagar har jag gått och tänkt på relationer. Idag var jag  till exempel bjuden av en god vän till Grand Hotel. Vi firade vår  vackra vänskap. Kyparn på Grand Hotel tyckte att platsens val var den bästa.  Allt vackert och viktigt blir liksom ännu vackrare och viktigare på Grand. Dessutom var maten utsökt.

  Efteråt gick vi till Chicago och dansade salsa och träffade ännu en av mina bästa vänner. Som dessutom dagen till ära,  blivit uttagen att tävla  i World Latin dance cup. Den här tjejen är fantastisk. Själv  har jag aldrig dansat salsa förrut och känslorna rusade fram och tillbaka i kroppen, att dansa är som att måla med kroppen för mig.  Till slut visste jag inte vad jag skulle göra av alla känslor så jag storgrät som en liten flicka. Då var det dags att gå hem. En gång i tiden när jag hade tid, då var jag duktig på att måla. Jag tänker bli bra på det här.  Och som någon har sagt. Vi slutar inte dansa för att vi blir gamla, vi blir gamla för att vi slutar dansa.

Hade tänkt skriva något bra om hur viktigt det är med kramar. Men så kändes det som om jag inte är den som kan veta vad du behöver. 8 kramar är inget krav, det är dumt att påstå det. I min familj är det lätt att få många kramar eftersom vi är så många. Men alla är inte det och vi har den familj som tilldelats oss. Och andra sidan möjligheten att ändra till fler kramar finns alltid. Vi är ju människor. Kramas mera.

Skolan har börjat för yngsta killen och för  att få sista julkaramellen uppäten har jag bjudit hit klassen på julgransplundring.  Vi föds fria men ofta tar det inte många år förrän alla måsten äter upp oss. Jag slåss mot det. Jag vill möta världen med ett leende och jag vill att ungar ska känna att vi vuxna verkligen bryr oss. Men det har precis varit jul tänker du. Ja precis, alla har inte det kul på jul. Jag älskar fest. Fester gör att det svåra upphör om så för en stund. Kanske kan jag få vara med och bjuda Stockholms ungar på en julgransplundring i Sankta Clara nästa år. För hur än livet ser ut – alla behöver en liten plundring då och då. Nu måste jag jobba på. Hej hopp!

Den här Milles var verkligen en stjärna i universum. I eftermiddag tog jag åter en liten tur ut till Lidingö för att riktigt njuta av verken. Att beskåda hans skulpturer ger mig ro och stillhet och uppmuntrar till att tro på sig själv. Ett besök med starka konstnärer har ofta den effekten. Levande eller döda. Det spelat ingen roll. Varje konstverk som ger ett leende blir vår seger.  

Jag  tänker inte dras in i träningshetsen men plötsligt minns jag hur kul det är att springa. Vissa intressen tycks ligga kvar i kroppen tills vi behöver dem. I mitt fall är det inga löften eller någon fånig träningsdiet. För mig handlar det om en intuition och att jag faktiskt besitter den här förmågan. Jag har alltid älskat att springa.