Det blev ett hej dundrande party igår. Efter middagen tog vi tunnelbanan in till stan till en liten nattclub som hette Bon Palais. Tusen Tack till Er!  Jag hade sett fram emot det så mycket att det nästan  blev tvärstopp i fötterna. Som tur är så finns det människor som väntar in.  Som ung älskade jag att dansa. Jag har alltid älskat att röra mig till musik. Men där jag växte upp ansågs det syndigt. Jag har gjort upp med det där för länge sen. Men faktum är att det satt sina spår. Inatt lattjade jag runt som en het 25- åring och var inte hemma förrän halv fem.

Idag tittade vi på Nyårskonserten från Wien och åt tårta. Jag älskar balett och i år var det extra roligt då  Nikisha Fogo som är vår vän, var med och dansade. Kolla in henne på Svt-play om du missade. På eftermiddagen åkte vi till barnkalas i Gubbängen och firade världens gulligaste 3- åring. Jag brukar för det mesta alltid ha lite extra energi kvar. Men nu är till och med jag dötrött. Så gonatt gott folk. Hoppas att årets första dag började fint.

Ikväll har jag vart ute och gjort en sneak peak inför Nyårsafton 2016. Eftersom jag inte varit ute och firat Nyår på 31 år känner jag mig lite ringrostig. Jag menar,  vart ska man gå ? vilken tid ska man komma? får man ha gympaskor? vad kostar det? vill nån hänga på? Frågorna äro många. Jag vill kunna hitta det ultimata Nyårsfirandet här i Stockholm. Jag vill ha härlig feststämning och glamour. Men jag söker också värme och roligt folk. Många ungdomar som jag pratar med berättar att de inte går ut just på Nyår längre.  Jaha, säger jag förvånad. Varför då? är det inte kul heller. Jorå, men på Nyår vill man umgås mer och inte att det ska vara som en vanlig lördagskväll säger tjejerna utanför Taverna Brillo. Jag skrattar för det låter så roligt. Här står jag och riktigt längtar ut också finns det de som tröttnat innan de är 25. Men klart du ska ut säger de peppande. Du borde gå till Berns. Berns är bra. Det finns också några bra ställen och en del privata. Men jag känner ju Bindefeld säger jag och småler. Jamen då så, då kommer du in överallt. Ja men sånt ska man inte säga , det verkar fånigt. Jamen vill du köa heller, säger de och skrattar. Men vad ska jag ha på mig? går det komma med gympaskor, ja, jag vet ju inte. Duger det med brallor? Nä, inget Nyår med byxor säger de. Men kan jag ha byxdress i sammet då? Jamen det låter ju jättefint. Helt rätt faktiskt. Jag har dojjor med klackar också eller ska jag ha finskor? De skrattar och tycker jag är rolig. Ingen har finskor nu förtiden. Så imorgon gäller det. Kommer morsan att komma in på Berns eller  är det kanske redan fullbokat, i så fall gäller det att spana vidare. Tiden är knapp.
Tack tjejer! Ni gjorde min kväll.  

Det finns vägar vi aldrig kommer att förstå. Det finns drömmar som är svåra att nå. Idag har jag ägnat mig åt att rensa upp och organisera min lott. Kanske för att jag så gärna önskat mig ett slott. En dag i bråte och prylar och en kamp för dem jag bedyrar. Nu kokar jag mig lite blomkål och äter vid mitt bord. Nu vill jag andas ut och åter kunna drömma stort?

Mina kroppsminnen  är så starka att jag många gånger får en klump i halsen och tårarna börjar rinna. För det första har jag överlevt åtta svåra graviditeter, bara en sån sak. Sen kom alla flyttarna och alla renoveringarna. Allt slit för att man ville så mycket. Ville det bästa och  lite till för sin familj. Det här som är livet började formas. Idag sitter vi med ett jättevackert hus men lika fullt är jag inte helt lycklig. Troligtvis borde jag inte basunera ut det till hela världen, för jag är ju inte helt olycklig. De som jag delar ut mat till på stan är många gånger ännu olyckligare. Men det  finns gånger när någon gråtit i min famn då jag sagt: Låt oss gråta med varann, låt oss gråta av oss all vår olycka. Och då har jag faktiskt menat min också. Troligen har det känts för jag har blivit vän med dessa random på stan som trots allt lever. De man älskar äter man tillsammans med. Och gråter. Det förflutna kan minnas som gott eller ej, därför får nu tårarna leda mig.

Kasta alla bekymmer 2016

Årets dagar börjar ta slut och som vanligt funderar jag. Troligen så gör också du det. Nu i morse funderade jag på om det nu inte är dags att ta ett nytt steg. Vi behöver ta nya steg. På något sätt borde det vara det ända rätta att göra faktiskt, om jag nu verkligen vill hylla det nya. Hylla 2016. Det här året längtar jag efter att se ett fyrverkeri i mitt egna liv. Är det för mycket begärt? Jag vill finnas till för andra. Glädja, stötta och vara en god medmänniska. Jag behöver inte vinna pengar och jag bryr mig inte om en ny bil, men skulle jag göra det skulle jag kunna hjälpa än mer och det vore förstås bra. Det går att göra skillnad med det lilla också. Vet inte varför jag tänker på det här just nu förutom att jag längtar efter detta nya. Jag längtar efter närhet. Jag minns hur bra jag vart på det, i och med mina åtta för tidigt födda barn. Jag vet att närheten till en liten prematur har stor betydelse för hela systemet. Man vill så gärna tro att sjukhuspersonal kan och vet bäst. Att andra vet bäst. Men ibland gör de inte det. Genom mina åtta för tidigt födda barn förvandlades jag till en kuvös. Jag lärde mig att känna in och mina barn fick  den värme och trygghet som varje litet barn och människa behöver. Jag har ammat riktigt små prematurer som både sjuksköterskor och doktorer inte trodde skulle gå. Men jag gjorde det ändå. På köpet gick våra små barn upp sin vikt, de höll sin kroppsvärme och stabiliserade sig i raketfart. Jag tror på närhet. Vi människor kan hamna i utsatta lägen genom hela livet och den bästa medicinen är alltid närhet. Livet förändras hela tiden. Ge närhet.

2016 kommer inte bli något undantag som bekräftar regeln. Så nu när vi snart ska in i det nya året, så känns det som om det just är att ge extra värme och närhet som kommer att behövas.  För att värma så många som möjligt.

Tjocka släkten har nu fått sitt och julfestligheterna är över för detta år. Är släkten värst? eller kan den rent av vara okej och bäst. Varje jul tänker jag att det vore skönt med lite lugnare jul. Det har inte inträffat än kan jag tillägga. Nu ser jag fram emot ett mysigt jullov, mysiga vänner och ett mysigt nyår. Men när min äldsta dotter frågade hur vi skulle fira nyårsafton kände jag bara, det tar aldrig slut utan jag sätter nog andan i halsen snart. Om jag själv fick bestämma skulle jag vilja gå ut med några vänner. Samtidigt tycker jag att det är jätteroligt om mina barnbarn kommer. Samtidigt gillar min man helst att vara hemma. Vi har firat 35 nyårsaftnar ihop! Det är rätt många och det börjar faktiskt bli lite tjatigt. Så nu är min fråga om det är okej att fira lite hemma med familjen för att sen gå ut och latja runt och kolla in vad folk har för sig där ute denna natt. Blir det för trist går det ju alltid att ta tåget hem.