Jag befinner mig i den delen av livet när allt bara rullar på. Ingen borde vara mer nöjd än jag. Ändå är jag inte det utan jag känner att jag längtar efter andra möjligheter. Blir du aldrig nöjd undrar min man. Nöjd är ett litet ord som gör anspråk. Nöjd är som ett pianostycke som spelas inom en, en hymn, ett stilla flöde. Som nöjd räcker det med att höra någons röst. Jag kan omöjligt vara missnöjd. Men nöjd. Något saknas mig och jag tänker ta reda på vad det är. Det är därför som jag är tystare.
Allmänt
Nummerettdagar
Ett citat som passar mig är: Minns gårdagen, tänk på morgondagen men lev idag. Som idag, jag gick förbi en superhärlig ostbutik. Vände och gick tillbaka och sa till mig själv: ” Idag är det måndag och det är en bra dag att äta ost på” eftersom ingen protesterade så gick jag in. Ost kan konsten att pigga upp vem som helst och grottlagrad roquefort tar dig tur och retur till himlen också en måndag. Måndagar kan också bli nummerettdagar! Hur man gör det ska jag berätta en annan gång?men mycket hänger på det lilla ordet, LEV!!!!
Mickelmäss marknad i Örnsundsbro
Första helgen i oktober åker vi alltid till Örsundsbro och går på Mickelmäss marknad. I år firade den 40-årsjubileum. Här går det att köpa allt från kokosbollar till hantverk. Kan verkligen rekommendera ett besök bland dessa hundratals knallar. Ligger drygt sju mil från Stockholm.
Kärleksbrev från en artonåring
Idag hittade jag flera gamla brev från mig till Tobbe. Jag skrattar högt i köket hur omoget det känns. Det är skrivet 1982. Jag var arton år. Genom hela livet går vi igenom olika processer. Jo tack jag vet, men att det kunde vara så här galet, det trodde jag aldrig.
Jag skriver; “Jag förstår att du tycker att det är svårt att bara ha mig som vän.” Jag försöker alltså här göra slut genom att skicka ett brev. Helt värdelöst. En sån sak ska sägas öga mot öga. Jag fortsätter; “Men försök förstå. För en gång måste bandet ändå klippas av. Ja, jag tror det. Du ska se att en annan dag är det en annan flicka som har fångat din varma blick.” Här gapskrattar jag igen och Tobbe påpekar att det höll på att bli så också. Men tji fick hon. Ännu mera gapskratt. “En annan dag så har du glömt lilla mig. Jag vill att du ska komma ihåg att det var en lärdomsprocess som vi aldrig ska förneka och att det var ett speciellt syfte med att vi var tillsammans. Tobbe, jag tycker om dig som en vän. Din lilla kompis.” Ännu mera gapskratt utbrister här. Hahaha! Det måste väl vara det värsta en ung kille kan få höra.
Det jag inte kan förstå är att jag hela tiden måste ha känt mig väldigt liten. Ett och ett halvt år senare var jag gift, men det visste jag inte då.
Jag var inne i tänket att kärlek växer fram. Det som finns inom oss. Det som gör att jag skulle våga ta vara på någon mer än mig själv. Och tydligen kan ett mirakel äga rum när vi kommer närmare varandra. Vi dras till varandra för kärleken behöver inte försvara sig. Äkta kärlek gör att vi inte längre är bundna till varandra med bojor. Vi är inte längre hämmade av vår kärlek. Vi är fria, vi är kära, vi har blivit en gåva till varandra. Långt utöver vad vi hoppats. Guld och gröna skogar med andra ord…
Jag pustar ut över det jag en gång skrev och tänker; Inte en rad om att kärlek mest består i ödmjukhet och hårt arbete. Om sanningen ska fram så har jag gått genom många kalhyggen i livet också.
Morsan har poppat upp på Bloggportalens topplistor!!
Jag är ingen fantastisk person, men jag är däremot jättesnäll.
Jag är kort och gott en självkritisk mor som aldrig tycker att jag själv räcker till. Jag spelar i den kategorin att jag inte ens vågar gå med det jag har skrivit till en förläggare. Dessutom är jag en odåga som jämt predikar att andra ska vara nöjda med sig själva. Det är jag en mästare på. Jag som alltid tyckt att jag levt i nuet och förespråkat det, har plötsligt upptäckt att nuet inte har tid med det här tramset. Jag skrattar, gråter, blir förvånad och överraskad i denna resa till mig själv och ut till er. Minuterna blir värdefulla . Timmarna får mening. Nuet har gett mig en spark i baken. Jag var med och vann i Hoppas det Smakar på TV3 och helt plötsligt har min blogg exploderat.
Tack till Robert Aschberg, Titan och trean.
I love you!
Och tack till Anne von Porat min medtävlare och proffsbloggare som stöttade mig.
Hjälp till hemlösa
Idag var jag och hjälpte till några timmar med att servera mat och bröd till hungriga och tilltuffsade människor i Björns trädgård på Södermalm i Stockholm. Där brukar jag va varje fredag.
Många människor gnäller på livet. Andra reser sig långsamt upp. Ingen vet vem som kommer att behöva en hjälpande hand. Det är därför jag tycker att det är bäst att hjälpa när man kan.
Sankta Clara kyrka i Stockholm är helt fantastiska och proffsiga på den här typen av verksamhet. Att hjälpa andra måste vara meningen med livet.

Joy is the essence of success
Manliga författare som porträtterar kvinnor
Med anledning av ett flitigt diskuterat blogginlägg, så kom jag att tänka på en diskussion med två av mina döttrar häromkvällen om det finns manliga författare som skriver om kvinnor på ett bra sätt.
“Det går väl inte?”, sa Alpha.
“Okej”, sa jag. “Ska vi kolla i din bokhylla?”
Och visst fanns det. Därifrån kan jag rekommendera två med kvinnliga huvudpersoner som är mycket bra skrivna:
- The Fault in Our Stars, av John Green om den cancersjuka Hazel. En ungdomsbok, men mycket välskriven och bra och det märks verkligen inte att det är en manlig författare trots att huvudpersonen Hazel är i jag-form.
- Boktjuven, av Markus Zusak. Visserligen om en ung flicka, Liesel. Var länge sedan jag läste den, men Alpha rekommenderar den varmt. Hon har läst den mååånga gånger.
Snabblunch på Esaias – med Tehilla och Tobbe
Idag hann jag med en snabblunch med de här sköningarna. Sånt som förgyller livet.
Nödvändig flyktingmottagning – medmänsklighet
Några dagar i veckan sover det över människor som är på flykt i Sankta Clara i City. Idag var jag där och jag är djupt rörd av all den generositet och kärlek som nu råder. Mat och kläder kommer från godhjärtade medmänniskor och volontärerna ger inte bara sin tid utan jag märker att de har gett sitt hjärta till dessa människor. Nu finns inga andra alternativ än att kavla upp ärmarna. Det pyttelilla köket har svämmat över av vatten för att någon har försökt tvätta sig i det alltför lilla tvättstället. Smutsiga kläder, mat och avföring är kastat om vartannat. När människor är på flykt blir det lätt kaos. Men Sankta Clara kämpar på och gör så gott de kan. Hungriga blir både mättade och tvättade. Det har skett stora under förr med två fiskar och fem bröd. Atmosfären andas kärlek och mina egna fjuttigheter känns som bortblåsta. Igår fick de som sovit över natten också stanna hela dagen. Men ingen var besviken för det, för här innanför kyrkans väggar kunde de slappna av för första gången på mycket, mycket länge. Tolkarna fick mycket att göra när deras ord av tacksamhet och glädje skulle översättas. Jag måste säga att jag riktigt känner hur änglarna flyger runt härinne och beskyddar. När våra flyktingar äntligen fick åka vidare till Finland så grät de för de tyckte så mycket om sin nya fristad. Men vi lovade att våra hjärtan fortfarande står öppna. Vem vet kanske kommer de åter hit. Gud beskydde dem alla. Kom med fred och hopp.
Jag har drabbats av eskapism
Som åttabarnsmor har jag många förväntningar på mig från omgivningen. Det sticker jag inte under stol med.
Kortfattat. Jag förväntas vara glad och lycklig. Det har blivit min kostym. Råkar jag säga nåt annat någon gång tittar folk frågande på mig. För det passar inte att säga att jag ibland känner mig som ett kugghjul i maskineriet. Jag är en människa som fått både 30- 40- OCH 50-årskrisen. Jag dog inte men det gjorde vansinnigt ont. Men vad hjälper det att demonstrera för en sån sak. Alternativet är ännu värre.
De som är visa och klokare än jag brukar säga till mig; “Men Nina, vet du vad, lycka kan också vara de små stunderna som dyker upp då och då.”
Jag vet, för det är då som jag känner mig som mest lycklig. Jag älskar känslorus. Jag älskar känslan som ibland kommer, eller människa jag fattar ingenting men jag skulle vilja vakna upp vid dig.
Igår när jag pratade med mina föräldrar föreslog jag att vi kunde låta mig få fylla år neråt istället. Istället för 51 fyller jag alltså 49 igen. Blir det inte bättre då, kanske det är lika bra att sen fortsätta med 48, 47, 46, 45…….. till slut är jag nere på 25 igen, sa jag. Mina föräldrar är uppåt 80 och sa; “Ja det verkar ju som det är så, så varför inte?” Klart jorden inte går under för att vi människor blir gamla. Men jag har inte hunnit med så nu gör jag något åt det. Jag vill inte gå baklänges längre.
Prettonina skulle däremot säga att jag kan och vet betydligt mer nu än när jag var tjugofem, så varför våndas. Jag är tryggare i mig själv nu.