Så här på lilla kvällskvisten så skulle jag vilja berätta hur glad och lycklig jag är. Kanske rentutav lite stolt. Som ni vet är jag mor till åtta och har trott på drömmar och livnärt talanger så länge jag kan minnas.  Varje liten människa bär på oanade möjligheter!  Barn är en gåva och det spelar inte så stor roll vad jag är, för det här har blivit min historia. Nu ser jag mer till att bygga nätverk. Jag och min familj är vardagsmänniskor som hängt med i ups and downs och känt att det går och pröva på nytt om och om igen. Om än ingen annan  skulle se den röda tråden så gör i alla fall jag det.

Ge inte upp, mina vänner! Det som är tänkt att komma kommer.

Kram Nina

Intensiva dagar och mycket att göra. Hinner inte med mig själv. Men en liten vårsång förgyller.

 Temilia – Inte idag

I vår familj skulle vi aldrig följa  ett program som ”Paradise Hotel”.  Märkligt nog hamnade jag ändå framför finalduellen  igår!

Att vuxna inte reagerar på ett program som bara går ut på att luras, svika, supa och knulla. Det fattar jag bara inte och som  säger att det är ” spelets regler ”. Men ändra reglerna då!!!!!!  Det är säkert många mellanstadieelever som tittar också  bara för att det är spännande. Sen  tycker jag   synd om tjejen som  också kunnat fått del av pengarna. Men  i den här typen av program finns det bara förlorare och Jeppe är den största förloraren av dem alla.

Jag tycker att livet går ut på att vara SANN både mot sig själv och sina medmänniskor. Fy för programmakarna till att uppmuntra sån här skit. Undrar om Jeppes föräldrar är stolta idag? Jag skulle  skämmas ögonen ur mig om jag haft en sån son som Jeppe. Ärlighet varar längst.

När jag var liten var Nils Poppe min största idol. Det gick så långt att jag ibland gick med två PIX-tabletter under näsan. Man skulle kunna skratta åt det där. Att känna samhörighet med någon har stor betydelse för en människas utveckling. Jag ville bli som Poppe!! Ikväll då vi sett Fredriksdalsteatern med Eva Rydberg flyter de här minnena upp och att se Eva Rydbergs son Kalle, är som att se Nils Poppe själv. Märkligt.

Men det jag egentligen tänkte skriva om  har inget med ”Allå, allå, hemliga armén” att göra. Jag skriver bara osorterat det som kommer upp i tanken. Har man inget positivt att säga så har jag lärt mig att man ska hålla tyst. Det är inte roligt att höra gnäll, men i julas på en middag, när jag offentligt blev förklarad som en nolla, jämförd med psykpatienter, borde jag väl opponerat mig och gett tillbaka. Men jag ville inte göra människan ledsen och de andra gästerna runt matbordet skrattade och varför skulle jag försvara mig när jag vet vilken drivkraft jag haft och allt jag ställt upp för min familj. I mångas ögon räknas inte det och jag skiter i titlar. Men visst borde man protestera? Och låtit dialogerna brista ut som i en tragisk Norénpjäs. Det är snarare det jag sitter och tänker på; hur galet det kan bli med okänsliga människor som bara pratar på. Ikväll när gubben och jag var ute med hunden skällde jag så högt att alla grannarna kunde höra. Som rena rama radioteatern. Om någon hört så hade det nog låtit som om hon har  en skruv lös.  Men det har jag inte. Jag är en mycket klok och snäll människa. Nog sagt om det. Gonatt!